Det allra första mötet med Bricken är när hon räddar en katt från att bli ihjälslagen med yxa av suputen Åkesson som inte ens har råd med mat till de egna barnen och än mindre till en katta. Bricken får visserligen behålla katten för sina föräldrar, men när den får ungar gör hennes pappa som man gjorde förr. Han sätter dem i en säck, dänger dem i väggen och dumpar dem sedan i sjön, och som vilken elvaåring som helst gråter Bricken förstås ögonen ur sig.
Själv föddes jag förvisso ungefär hundra år senare än Bricken, men fortfarande under det förra århundradet hade kattungar inget särskilt värde. Även jag har varit med om att man dräpt dem redan vid födseln när mamman varit ute och tjuvparat sig. När man skulle skaffa katt kollade man efter lappar på anslagstavlor, och det var inte särskilt svårt att få en gratis. Ibland kostade de femtio kronor, och sedan blev det ett par hundringar för att folk ville minska risken att de bara blev sommarkatter. Man tänkte sig att en liten summa skulle fungera som en sorts garanti för att komma till ett bra hem.
På förekommen anledning har jag under våren läst otaliga hund- och kattannonser. Förutom att priset tio- eller tjugodubblats måste köparen genomgå en process för godkännande av uppfödaren. Först skriver man och berättar vad man har att erbjuda katten/hunden och om man då verkar nog intressant blir man kontaktad för ytterligare granskning. I min familj består de två vuxna av en dyslektiker som ytterst sällan formulerar sig i skrift och av en författare som livnär sig på att laborera med språket. En ledande fråga: Vem av dessa två brukar oftast ha den bästa relationen till familjens husdjur? Jodå, undertecknad tar sitt fulla ansvar för skötsel och omvårdnad och kan vid tillfälle även kela, men det är inte mig husdjuren står vid dörren och väntar på klockan kvart över fyra. Tror folk att den som i skrift kan erbjuda ett bra hem är den som är mest lämpad att bli matte eller husse? Eller för den delen att den som har råd att betala mer tar bättre hand om sitt djur?
Det har väl blivit som i resten av samhället, där ord på papper är det som räknas och dokument är viktigare än verkligheten. Det var tur att Bricken levde när hon levde, för idag skulle hon nog aldrig lyckas få en katt. Trångbodd och fattig som hon var, med knappt skrivkunniga föräldrar.
Visst är det bra att det inte föds en massa kattungar som ingen vill ha. Men trots allt, människa är människa och katt är ändå bara katt.