Berätta om en plats, bad skribenten och journalisten Ann-Katrin Tideström några Korpilombolobor. Berättelserna samlade hon i skriften Färdas och stanna i Tornedalen - Korpilombolo. Texterna blev också underlag för en dansföreställning som Ann-Katrin Tideström gjorde tillsammans med dansaren Lisa Hennix. Under den pågående Nattfestivalen publicerar vi några av berättelserna här på kultursidan.
Jag blir mer och mer fascinerad av myren. Hur den förändras. Hur den skiftar så starkt med varje årstid.
På våren – skir och grön över den rödbruna mörka bottnen där små tranbär ligger nerbäddade och vilar efter vinterns vedermödor.
Sommarens mjuka lummiga grönska. Hjortronen. De små gulgröna svampparaplyerna. Ett oroande jordgetingbo. En ljusgrön rundel som berättar att här kan finnas en kallkälla, kanske är den bottenlös, här måste man vara vaksam.
Och träden, torra och knotiga. Jag tycker så mycket om dem. De har vuxit där och fallit där och fått en så vacker grå färg. Alltid bär vi hem ett stycke grått och knotigt träd från myren.
Småfåglar och vadarfåglar – snäppor, brushanar, gräsänder – knäpper och piper och sirrar och fyller luften.
Myggsurret blåser bort i vindarna. Doften av skvattram och den fuktiga blötmossan.
Klafsljudet när man drar upp gummistövlarna. Skog och styrka. Svett och beckolja. Sen sommarkväll när solen speglar sig i mörkret.
Efter hjortronen är det en period när man inte gör sig så mycket ärenden på myren. Allra minst ensam.
Men sedan blir det kallt och då är det roligt att vandra där igen. Mossan fryser. Det krasar och frasar när man trampar i den och man börjar kunna röra sig fritt.
Vintervilan är ett mjukt snötäcke med spår av djur och fåglar, starka doftspår ibland, snövirvlar runt kallkällorna som aldrig fryser och ett månsken som öppnar nya horisonter.
Myren har så väldigt mycket ljus. Hela världen öppnar sig. Speciellt känns det på vårvintern när man tar sig fram med sina skidor varsomhelst på skaren. Om det är härligast någon gång så är det då. Svanar som ropar till varandra. Flödande solsken.
Då måste man ställa sig mitt på myren och jojka. Det finns en jojk som vi lärde oss från ett skolradioprogram när vi var små. Det är en religiös jojk, en lovsång.
Tänk i barndomen förstod man inte myrens storhet. Då var det ett tvång att vara med i bärplockningen. Nu är min kärlek till bären och myren så stor.
Alla dagar.
Och de två dagar när jag vet att den är som allra vackrast. Den dag på våren när isarna smälter och förvandlas till vatten. Och den dag på hösten just innan de brinnande löven far.
Båda dessa dagar gäller det att träffa rätt.
Att färdas fram där och att se.
För det är bara precis då.