I hall I presenteras bilder ur projektet "Drottninglandet & Kungariket". Här handlar bilderna om de kvinnor från Thailand som sökt sig till Sverige och till svenska män med hopp om att finna en bättre tillvaro än den man lämnat i sitt gamla hemland. Vad är äkta kärlek? Frågan ställs i en text som skall ge en ingång till bildmaterialet. I frågan ligger en farhåga dold, är det verkligen av sann kärlek som dessa relationer uppstår? Vem kan avgöra det? Det ligger en försåtligt moraliserande underton i själva frågeställningen som i någon mån misstänkliggör företeelsen. Alla relationer bygger väl på ömsesidig nytta i skiftande former. En annan lätt tendentiös vinkling är det frekventa valet av bilder som tycks poängtera främlingsskap och exotism, som en samling sällsamma orkidéer i villande skogen, plockade av ”losers”.
I sal II ställs bilder ur projektet ”Awakening” med unga kvinnor som vill bejaka och hävda rätten till sina egna kroppar och posera nakna mot en serie bilder ur projektet ”Slöjor” där muslimska kvinnor vill dölja sina kroppar och sitt hår. Denna polarisering ger ju naturligtvis underlag för diskussioner om livsåskådningsfrågor, invandring, kvinnoförtryck, politik och moral. Det är ju självfallet bra att sådant luftas men blir det med automatik god och kvalitativ verkshöjd enbart av detta? Jag tycker inte det. Det krävs mer av en bild än posering rakt upp och ner framför en kamera för att bilden skall lyfta. När avsikten med bilden är alltför uppenbar förlorar den sin komplexitet och plattas ut.
I galleriet visar Berge sitt projekt ”Predators”. Det handlar om kvinnor som jagar älg, även de poserande tillsammans med sina gevär och jakttrofeér. Bilderna för tankarna till alla bildreportage vi förr brukade serveras i våra lokaltidningar under älgjaktstider. Dessbättre tycks det ha blivit mindre av detta under de senaste åren.
I sal tre visar Gittan Jönsson målningar och skulpturer som berör samma problematik som Berge men som inte lika lätt låter sig avkodas. I Jönssons bilder finns en djupare komplexitet som man kan återvända till gång efter annan och då finna nya lager att borra i.
Gittan Jönsson framstår som något av en legend och hennes ryktbarhet grundlades under det politiska 1970-talet. Hennes futuristiska målning ”Diskkasterskan” från 1978 blev en sannskyldig feministisk ikon. Andra kvinnliga ikoner från samma tid är Anna Sjödahls ”Vår i Hallonbergen” och ”Prinsessan panik” av Kristina Abelli Elander. Diskkasterskan finns också med i den här utställningen inmålad i verket ”Demokrati” från 2008. Nuförtiden är kasterskan ersatt av ett gäng fajansfiguriner med olika attribut betitlade ”Dammsugerskan”. Där återfinner vi en dammsugande Angela Merkel, en Sonja Åkesson och en Rosa Parks med flera.
En hög med krossat porslin ligger dessutom inkastat tillsammans med en diskus i projektrummet. Det är en tillbakablickande och reflekterande installation som Jönsson gjort över sin egen uppväxt. Verket ska måhända vara en påminnelse av upprinnelsen till ”Diskkasterskan”, Mamman som diskade i köket, slamrande med porslin och pappan lyssnande på meningslösa sportreferat i radion, (han var diskuskastare, sic), allt varvat med indiska shantis som spelas upp ur högtalare.
De politiska ränderna sedan 1970-talet har aldrig gått ut ur Jönssons produktion, men gestaltningarna har förändrat form och blivit mer dubbelbottnade. Kvinnoperspektivet är oförändrat, möjligen mer desillusionerat. Det är inte så lätt att kasta de patriarkala maktstrukturerna över ända. Det kommer alltid en backlash efteråt och efter det ännu en. Hon lägger in konsthistoriska referenser i samtidskommenterande bilder och låter oss förstå att kampen för jämställdhet har varit och är alltjämt ett sisyfosarbete. Hennes credo är att vi kan aldrig sätta oss ner och vila för då rullar stenen ner igen..