Att även marken vi står på flyter omkring ovanpå manteln i jordens inre var en idé som Alfred Wegener lanserade som en teori redan 1912. Numera är hans idéer om plattektoniken vetenskapligt fastslagna. Att marken dessutom rör sig i tre dimensioner är något som vi här i norr erfar om än i långsam takt. Sedan inlandsisen med sin tyngd har försvunnit höjer sig landet ur havet med i dagsläget 9 millimeter om året. Här uppe i Bottenviken med sina kustslätter är havsbottnarna grunda och då blir landhöjningen särskilt märkbar. Inom loppet av en mansålder förändras kustlinjerna och ny öar föds. Gamla sjökort jämförda med dagens vittnar tydligt om förändringarna.
Att skildra den här långsamma men obevekliga processen har för Sture Berglund blivit något av en livsuppgift. Han har grävt där han står och där funnit ändamålsenliga och estetiska uttryck att dokumentera, förvalta och gestalta. Född in i den bottniska skärgårdskulturen, baserad på säljakt och fiske, har han hittat sin färg- och formvärld. Paradoxen i detta är att samtidigt som nytt land uppstår försvinner en kultur som i århundraden gett livsuppehälle åt kustbygderna. Dokumentationen går som en röd tråd genom Sture Berglunds konstnärskap. Hans sätt att presentera sitt material har lite av museimannens redovisningsestetik med tillgänglighet, sober stramhet och estetisk elegans som ledstjärnor. Det är heller inte så underligt att Berglund har haft många museiuppdrag genom åren.
Den här utställningen är inte retrospektiv i den meningen att man kan följa hans utveckling kronologiskt, likafullt spänner materialet över lång tid. Många av bilderna har jag sett tidigare i andra utställningar. Man kan i den här stora utställningen slås över hans mångsidighet, den spänner över teckning, olja, akvarell, tredimensionell form och grafisk design. Man konstaterar direkt vilken suverän tecknare han är och hur uttrycksfullt han hanterar ett så vardagligt material som en enkel blyertspenna. I sviten Stam I-V och teckningen av en Säl bygger han textur och tredimensionalitet enbart med olika tryck på pennan. Oljemåleriet representeras av två stora oljor, där "Vattenland, Kallfjärden" är en gestaltning av vågmönster och ljusreflexer som uppstår i sandbottnar av vattenskvalp. Den andra målningen är mer minimalistisk, ett Sjörum med hög horisont som för tankarna till Mark Rothkos abstraktioner. I utställningen ingår även ett större antal akvarellstudier fångade på plats runt Kallfjärden. I dessa återhållna naturimpressioner är precisionen och enkelheten stämningsskapande. I utställningen ingår även en del tredimensionella föremål, modeller av skärgårdsstugor och en fälbåt. Fälbåten (färdbåt) tjänade förr som bostad när man under ett par månader vistades ute vid råkarna i isen för att jaga säl.
Berglunds medutställare Thomas Ökvist redovisar fotoprojektet ”April” i konsthall I. En dokumentation av Sandgrönnorna när de går från vinter till tidig vår. Bilderna är tagna i slutet av April 2014, just innan landstigningsförbudet träder i kraft på grund av fågelhäckningen mellan 1:a Maj till 31:a Juli. Projektet redovisas i en välgjord textlös bok som bygger helt och hållet på bildens förmåga till kommunikation. En del av bilderna redovisas även som stora digitala utskrifter i utställningsrummet. Där finns även gamla sjökort och ritningar på olika sjömärken, navigations-hjälpmedel som alltmer förlorat i betydelse i GPS-navigatorernas tidevarv.
Mötet mellan Ökvist fotografiska utskrifter och Berglunds målningar är intressant ur gestaltningssynpunkt. Båda ser på sina motiv med ett estetiskt öga och med samma strävan att dokumentera, men min upplevelse av deras utsagor skiljer sig och jag misstänker att det har med medierna att göra. Det subjektiva tilltalet i det analoga, tecknandet och målandet når mig på ett helt annat sätt än i det fotografiska. Ja, jag vet att handen även kan påverka kamerans resultat men utfallet upplever jag ändå som mer opersonligt och utspätt då det filtrerats och objektiviserats genom linser, kemiska och digitala processer. Poesin uppträder sällan i information utan i exformation. Det man vinner i saklighet och bredd förlorar man i konstnärlig uttrycksfullhet.