Nya verk av Klas Hällerstrand och Mia Rogersdotter Gran tar plats tillsammans med 2020 års konstinköp och arkivmaterial och konstinköp som speglar Luleås konstliv bakåt i tiden.
Hans Sundvall, konstnärlig samordnare, har satt ihop en utställning som knyter an till kommunens 400-årsfirande.
– Vi visar upp litegrann av vår egen historik från de år vi har vi haft en mer professionell konstverksamhet.
Det är arkivmaterial, gamla vernissagekort och tidningsurklipp som besökarna kan ta del av. Men också verk inköpta från utställningar som har varit i Konstens hus och i konsthallen genom åren. Konstverk som i vanliga fall är placerade på exempelvis skolor och äldreboenden som han har lånat in.
– Jag har velat visa konsthallens historia, bredd och spets.
Därutöver visas Luleå kommuns konstinköp från 2020.
Från Luleå kommer Mia Rogersdotter Gran, född 1977, utbildad vid Konstfack i Stockholm och vid Valands konsthögskola i Göteborg, numera boende i Umeå. Hon arbetar med fotografier, videoverk och texter.
– När jag var yngre ville jag bli dokumentärfilmare, sedan började jag jobba med foto. Men jag har fortfarande en liten "dokumentär gen" i mig, även om jag jobbar konstnärligt med att titta på platser.
Att hon inte blev tidningsfotograf beror på att hon vill arbeta mer fritt utifrån sina egna intressen.
Under en månad 2018 var hon ute på fältarbete med sin Hasselbladskamera längs Luleälven och tältade. Hon var särskilt intresserad av de platser där kraftverken finns.
– Älven är ju så nära en när man växer upp i Luleå, men jag hade inte reflekterat så mycket över vad utbyggnaden av den betyder.
Resultatet blev boken Älven som kom ut ifjol och det är bilder ur den som nu visas i konsthallen.
Klas Hellerström, född 1979, uppvuxen i Piteå, utbildad vid Konsthögskolan i Umeå, Rubus Arcticusstipendiat, numera boende i Enköping, kallar sin utställning "Någonstans ska man vara".
– Med en serie nya och några lite äldre verk har jag försökt skapa en scen eller en plats där det berättas en historielös berättelse.
Han arbetar med objekt som människor kan känna igen. Här finns en bit av en vitkaklad vägg, några vitlackerade kaffekoppar i brons, en bokhylla och en samling stolar.
– När man sedan tittar på verken så finns det ändå en inbyggd skevhet eller någonting annat som kanske bidrar till att man tar sig tid att läsa och förstå vilka historier de berättar. De är ju inte mina historier, de är betraktarens.