Oftast var motivet förstås landskap av olika slag - man tog ju med sig staffli och målarutensilier ut i det fria. Allt bygger på en mycket enkel sak: naturen förändras från timme till timme beroende på ljusets och atmosfärens skiftningar. Det gällde alltså att invänta de rätta väderförhållandena. Viktigast var nog ändå att träna upp blicken för vad som borde ingå i kompositionen, och den praktiken varierar naturligtvis från konstnär till konstnär.
Någon fäster sin uppmärksamhet på en eller flera människor, vad de gör och hur de är klädda. En annan koncentrerar sig på det avtryck i naturen som mänsklig aktivitet lämnat efter sig. I Carl Fredrik Hills "Hjulspår" (1876) har det bildats halvmeterdjupa spår av fordonen i en slingrig backe, det är som om han borrar sig ner i sitt eget sargade psyke. Den vattrade gråa himlen i fonden ser kall och ogästvänlig ut. Julia Strömberg-Nygård har också målat en väg som löper längs en lugn sjö men här är hjulspåren smala efter en vickig kärra. Det ljusnar i kröken bakom det lummiga trädet. Ekan är uppdragen, morgonstillhet råder.
Detta är två av 170 verk som nu visas på Waldemarsudde i Stockholm. Utställningen står kvar till 28 augusti och har man inte vägen förbi kan de åtnjutas i den praktfulla boken "Ljusets magi. Friluftsmåleri från sent 1800-tal". (Red.) Karin Sidén & Anna Meister.
Båda har skrivit intressanta katalogtexter. Det gäller i högsta grad även Torsten Gunnarsson som svarar för det historiska perspektivet och Vibeke Röstorp som redogör för de svenska friluftsmålarnas verksamhet i Frankrike. Glädjande är också att den förnämlige naturskildraren och fågelmålaren Lars Jonsson bidrar med ett eget kapitel där han på ett avspänt sätt beskriver hur han går tillväga för att fånga det väsentliga i motivet. Han målar, som han säger, det han ser och inte det som han mindes att han såg. Eller med William Turners ord: "My business is to paint what I see, not what I know is there".
Utställningens syfte är att dåtidens nu ofta helt bortglömda kvinnliga konstnärer äntligen ska få det erkännande som förvägrades dem. Det rigida konstetablissemanget bestod av män som premierade män. Kvinnorna fick nöja sig med en underordnad ställning, precis som i resten av samhället. Så skandalös var skandalen och därför har man nu anlagt ett "omvänt perspektiv". I utställningen ingår 46 kvinnor och 36 män. När man ser de kvinnliga konstnärernas påfallande skicklighet och skaparkraft ter sig deras svaga position i dåtidens konstvärld som näst intill horribel.
En som dock förstod att uppskatta kvinnan som konstnär var, kanske förvånande för många, Strindberg. En målning av Julia Beck som heter "Montcourt" (1885) beundrade han mycket. I sin bok "Bland franska bönder" skriver han: "Julia Beck satt i flera veckor i regn och tjocka samt till och med gav sig med häst och kärra ut i träsket eller klev omkring i stora träskor för att få sin gråvädersstämning fullt riktigt."
Ett självporträtt av Gerda Roosval-Kallstenius där hon med slutna ögon håller en blå hyacint mot näsa och mun - en sådan känslighet! Ett annat självporträtt av Jenny Nyström - en sådan stolthet! Handen i sidan, fullkomligt lugn och behärskad, genomskådande blick. Här ser vi att hennes konstnärskap sträcker sig vida bortom folkkära bilder av fryntliga tomtar på julkorten.
De senast nämnda kvinnorna är ju numera mycket kända, om något av deras verk kom ut på marknaden skulle det gå för miljonbelopp. Alla de i dag rätt okända kvinnor som nu får något av postum upprättelse är dock själva nerven i utställningen. Charlotte Wahlströms "Blommande körsbärsträd" och Clara Löfgrens "Kvinna i hängmatta" bär syn för sägen. Sammantaget vill jag tro att konstens nyckfulla vindar nu vänder i en mer gynnsam riktning för kvinnliga konstnärer. Vi inväntar den dag då de kort och gott kommer att benämnas konstnärer.