Hanna Windarp, som visar bilder på det privata lilla galleriet Lejonet, är för mig en alldeles ny bekantskap. Hennes lite poetiskt drömska motiv för tankarna till äldre sagoillustrationer i en lågmäld blå/grönanstruken färgskala. Det vilar något tillbakablickande och introspektivt över hennes bilder som ofta handlar om barn, växandet och barndomens mysterier. Figurerna vi möter i bilderna tittar på oss med något inåtvänt i blicken. Man anar ett eftersinnande allvar i många av målningarna.
Tekniskt har hon ett brett register i sitt måleri och hon experimenterar med färgerna. Grov penselskrift växlas med laserade ytor och rinningar i samma bild. Hon målar ofta på inslag. Många bilder har en varmrosa imprimitur i botten som hon sedan bestryker med olika nyanser av komplementfärgen grön. Resultatet blir ett levande skimmer i färgen där inslaget bitvis lyser igenom och ger optiska färgblandningar. Vissa målningar är hårdgrundade så att hon kan göra raderingar i oljefärgen och på så sätt bygga upp form.
I utställningen ingår även ett antal akvareller. Bilden Ektoplasma är ett slags självporträtt i blandteknik här ser man tydligt den goda tecknaren och illustratören i henne. Av akvarellerna stannade jag upp för bilden Tomma rum. Förlagan är ett gammalt svartvitt foto där hon har tagit bort figurerna och bara målat stolarna som de har suttit på. Det finns något vacklande i uppteckningen och färghållningen som jag fastnade för. Oljemålningarna Vaka och Systrarna utan blod har något ockult över sig där den förstnämnda har något trösterikt över sig medan den andra är mer spöklik, som något kusligt hinsides frammanat. Det är en något ojämn kollektion som visas, en del av husbilderna hoppade ur sammanhanget och hade inte samma poetiska laddning som mycket av den övriga alstringen i en annars lovande första bekantskap.
Joachim Karkea som ställer ut akvareller på Konsthallen i Folkets hus är även han ett konstnärskap i vardande. Han har gjort något av en kometkarriär på den norrbottniska konstens firmament. Förutom en sällsynt god vänskap med vattnet i akvarellfärgen, har han haft god hjälp av sin medverkan i det folkbildande programmet Konstnärsdrömmen där han i finalen kom in på en delad andraplats. Efter det programmet har han varit efterfrågad av många utställningsarrangörer. Det är välförtjänt, han gjorde bra ifrån sig, trots att programledarna ständigt intill leda ville måla upp honom som en norrländsk stereotyp.
Karkea är en naturlyriker i sina bilder och även som person skulle jag vilja påstå. Han kan sin motivsfär. Det är mycket himlar i bilderna, spontant målade i Antwerpblått och Paynes grey med Gambogeinslag i norrskenen. Sveriges mesta akvarellguru Arne Isacsson måste nicka förnöjt från sin himmel när hans ser Karkeas målningar. Ödemarksgranarna med sina korta grenverk formade av vinterns snötyngd står som utropstecken över myrmarkerna. Hans flyhänt målade kalhyggen och björkdungar har, trots omedelbarheten i uttrycket, en stämningsfull sanningshalt som är övertygande. Han har sett och förstått det han skildrar. Ibland lägger han in, som en komplikation, en kraftledning tvärs över allt det vackra. Det länder honom till heder att han tar risker och inte hemfaller åt rutiner och insmickrande turistmålerier, sådana fallgropar är en försåtlig aspekt inbakad i denna slöjornas konstart.