Det rör sig om ett hundratal verk från 1910-talet och fram till genombrottet på 1930-talet. Parallellt visas dessutom fjorton målningar av hennes make Isaac Grünewald; i ett separat rum presenteras sonen Iváns konst som oftast går i gråton. Gästkommissarie för utställningen är Görel Cavalli-Björkman som också skrivit en intressant och klargörande katalogtext. Hon utgår från sin egen monografi som kom ut för ett år sedan: "Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk" (Bonniers).
Att Sigrid Hjertén (1885 - 1948) får epitetet En mästerlig kolorist är inte förvånande. Hennes färgkänsla kom efterhand att bli synonym med hela hennes konstnärskap. Henri Matisse sa vid ett tillfälle: ”Att teckna kan man lära sig, men färgsinnet är medfött.” Hur det än är med den saken så började hon på hans skola, Académie Matisse, i januari 1910. På ett gruppfotografi finns inte mindre än 36 elever. Isaac Grünewald står bakom mästaren. Sigrid sitter med Einar Jolin vid sin sida. Hennes kamrat och kollega Maj Bring berättar att Matisse aldrig glömde henne. ”Elle était très douée” - hon var mycket begåvad - sa han 1946 och Bring tillägger att hon aldrig hört honom fälla ett så uppskattande omdöme om någon annan av sina elever.
Sigrid hade valt textilkonst som specialämne på Högre konstindustriella skolan, nuvarande Konstfack. Hennes gobelänger som visades på Stockholmsutställningen 1909 uppskattades av publiken men det var måleriet som lockade. Därför reste hon samma år till Paris som ju var ett centrum för den moderna konsten. För Matisse existerade färgen i sin egen rätt; färgtonerna skulle stödja och inte bekämpa varandra. Han förespråkade förenkling och sade att de olika elementen i målningen skulle ordnas på ett dekorativt sätt. Hur gick då Sigrid tillväga? I sina kompositioner lade hon ofta föremålen i obalans; när hon gjorde porträtt placerade hon gärna personerna på diagonalen. Därmed uppstår en rörlighet i bilden och djupet får hon fram med hjälp av koloriten.
Hos Matisse såg hon att varje linje har sin funktion. Han utnyttjar kurvan i axlarna, bäckenet, fötterna och ögonbrynen. S-kurvan förhöjde kraften och dynamiken i en komposition och detta kallade Sigrid ”konstverkets melodi”. Nog påverkades hon av sin sakkunnige lärare men ville ändå hitta sin egen färg- och formkänsla. På väg hem till Sverige såg hon i Amsterdam några målningar av Vincent van Gogh och han kom att förbli en av hennes favoriter. I hennes tidiga måleri blir man också varse att Cézanne haft ett betydande inflytande.
Väl hemma bosätter sig Sigrid och Isaac 1911 i en liten kombinerad vindskupa och ateljé vid Kornhamnstorg. Då föds också Iván. Här uppifrån kan hon föreviga folkmyllret och trafiken. När familjen flyttar till Katarinavägen 1914 har hon hela miljön kring Slussen i blickfånget. På Stadsgårdskajen lastas och lossas gods (ända in på 1960-talet), lyftkranarna står uppradade, hon laddar motivet under de varierande väderförhållandena med klara färgkaskader.
I Hamnbild har ånglokets rök svept in omgivningen i ett blått dis som går mot det vitrosa. Med lätt penselföring får hon fram det hon ser med varierande intensitet. Rökpuffarna stiger och skördemaskinerna står distinkt röda nedtill i bilden. I Sigrids hamnbilder finns det alltid utrymme för humor och lekfullhet. Bogserbåtarna har skorstenar i klara färger, man ser vimplar och flaggor, det sjuder av liv. Staden blir till ett helt pussel av bitar som hon fogat samman.
Sigrid målade ett trettiotal porträtt av Iván: när han leker, sover eller sitter helt stilla. Det tycks ha rått ett närmast symbiotiskt förhållande mellan mor och son. Ett typiskt tillvägagångssätt var att bygga upp målningarna som teaterscener med hjälp av rekvisita. Hon vill tänja på gränserna mellan konst, mode och design. I Ateljéinteriör dominerar en ytterst elegant svartklädd kvinna hela målningen. Självmedvetet lutar hon sin armbåge mot den lilaklädde Nils Dardel. I fonden sitter Isaac och Einar Jolin. De konverserar livligt, liksom förbi Sigrid som sitter i mitten. Iván är på språng in för att hämta sin leksakshäst. Görel Cavalli-Björkman anser att vi här kan se den tigande Sigrid i sitt esse. Den gängse tolkningen är emellertid att hon osynliggörs. Målningen är konfliktladdad och man kan se den som en inre resa bort från den traditionella konsten. En klassisk skulptur är på väg ut ur bilden.
De porträtt som visas är anslående. Väninnan och kollegan Hermine David tycks vara ett enda stort nervknippe. Hennes intensitet lyser rakt igenom duken. Sigrid fick utstå hård kritik från etablissemanget. Delvis för att hon var kvinna. Hon var en pionjär i modernisternas frontgrupp men tidvis drabbades hon av depressioner. 1932 orkade hon inte längre. Hon fick en kollaps i Paris och måste flygas hem. Efter knappt ett år på Beckomberga sjukhus tillfrisknade hon dock och började måla på nytt. Efter den succéartade utställningen på Konstakademien 1936 hyllades hon som en av Sveriges främsta konstnärer men två år senare var det slut. Sjukdomen tog sitt definitiva grepp om henne.
Museichef Karin Sidén har i katalogen skrivit ett förnämligt kapitel om Carl Fredrik Hills, Ernst Josephsons och Sigrid Hjerténs konstnärskap. De tre drabbades av schizofreni men gjorde under sjukdomstiden helt makalösa målningar. Några av Josephsons och Hills verk visas också på utställningen. Det som hände med Sigrid Hjertén var att hon på Beckomberga utsattes för den riskabla behandlingsmetoden lobotomering. Operationen misslyckades och hon dog 1948.
Utställningen pågår till den 26 augusti.