– Egentligen är det ett sätt att organisera uppleveser. Hitta en ordning i något man inte sett ordning i innan, säger Angelica Ruffier-Holmqvist, vars verk ”Det jag trodde mig se, finns det?” kan ses på Norrbottens museum.
Utställningen är en sammanställning, en kartläggning, av bilder och annat material som fungerar som ett historiskt dokument. Både över hennes egen familj och den del av världen de kommer ifrån: Luleå, Norrbotten.
”Agencement” säger hon på franska då hon förklarar sin sammanställningsprocess, för att betona hur filosofen Gilles Deleuze beskrev tekniken på det språk hon själv är van vid.
Angelica Ruffier-Holmqvist flyttade nämligen hit från Frankrike för bara ett drygt halvår sedan. Där har hon också vuxit upp, levt och verkat fram tills nyligen – men hon är född i Luleå.
– Det är kanske ganska viktigt i den här utställningen, även om det är lite svårt att erkänna. Men det är en väldigt personlig utställning, som jag försökt göra lite mindre personlig, lite mer objektiv.
Utställningen är en blandning av press-, privat- och arkivbilder från Norrbotten. Den allra äldsta dokumentationen är från mitten av 1500-talet, bland annat i form av en karta ritat av prästen Olaus Magnus.
– Det var den första ungefär geografiskt korekta kartan över de nordiska länderna, säger Ruffier-Holmqvist och påpekar att på kartan verkar Norden, åtminstone från Umeå och uppåt, varauppbyggt av monster.
Hon berättar att detta förmodligen kommer sig av att Olaus Magnus ville argumentera för återinförandet av den katolska tron efter reformationen.
– Men jag gillar att säga att det är nostalgimonster, nåt man suktar efter men inte har sett.
Det nostalgimonster som är ”Det jag trodde mig se ...” har hon jobbat med i flera år, men när hon varit på plats i Luleå har hon kunnat leta i de analoga arkiven – inte minst sin mors.
– Jag bodde hos min mamma och en dag gick jag in i köket och såg en hel samling urklipp från NSD och Kuriren. ”Vad är det här?”, frågade jag. ”Jag klipper ut bilder från tidningen för att visa familjen i Frankrike hur det ser ut här där jag bor”, sa hon.
När Angelica frågade varför hon inte fotade själv i stället blev svaret: ”Jag vet inte vad jag ska fota, det är för svårt”.
– Men om det var publicerat, sett av många, då var det legitimerat. Då fanns det.
Tidningsurklippen har Ruffier-Holmqvist samlat i en av flera böcker som ingår i utställningen.
Ett av dessa urklipp finns med två gånger på samma sida. Detta för att bilden helt enkelt publicerats flera gånger. En genre- eller arkivbild. Eller ”kliché”, som de brukade kallas.
– Och en kliché är också ett annat namn på en stereotyp, en intensiv bild av någonting. Och det är motsatsen till det jag velat göra här. Jag har försökt göra en stor, så extensiv bild som möjligt av den här platsen.
Fotnot: ”Det jag trodde mig se, finns det?” visas på Norrbottens museum fram till 29/9.