– Jag har skapat en imaginär fångkör och försökt skapa lite hoppfullhet i sången eftersom de frihetsberövade förbjöds att sjunga, säger tonsättaren.
Vita Duvan, Sveriges enda Panoptikon, en fängelsemodell utvecklad av den brittiska filosofen Jeremy Bentham mot slutet av 1700-talet är arkitektoniskt konstruerad för att skapa osäkerhet genom möjliggörande av ett osynligt allvetande. Obehagligt på ett sätt men samtidigt en spännande och oväntad utställningsplats för årets upplaga av Luleåbiennalen. Den utdömda Välkommaskolan i Malmberget, som ska rivas efter utställningsperioden, en annan. (Se NK 2020-11-20)
"Tiden på jorden" har temat "Vad är realism idag?," där 40 konstnärer i sin praktik på ett eller annat sätt belyser hur vi kan närma oss begreppet realism utan att vara skyldiga historien något. Realismen är annars en -ism som växte fram under 1800-talets andra hälft till 1900-talets första och som kanske främst tolkats i dokumentära termer, det vill säga en strävan efter att porträttera verkligheten som den är, oberoende konstnärligt uttryck. Men det realistiska anspråket i "Tiden på jorden" är ett annat. Det menar curatorerna Emily Fahlén, Asrin Haidari och Karin Bähler Lavér. Snarare att det teatrala, som ett försök att förstå världen, går som en röd tråd genom verken.
– Det handlar om en konstnärlig ambition att foga ihop en splittrad värld till någonting helt men också att utmana rådande strukturer, säger Emily Fahlén.
I det senaste numret av Luleåbiennalens månadsblad "Lulu-journalen" utvecklas resonemanget om begreppet "Realistisk aktivitet" av författaren, kritikern och professorn Stefan Jonsson. I en lång essä hänvisar han bland annat till kulturteoretikern Fredric Jameson där essensen i resonemanget är att det inte existerar någon "autentisk" erfarenhet som kan ge en sann bild av den samhälleliga verkligheten. Istället sätter han sitt hopp till konsten.
"Steg för steg, streck för streck fyller den ut gapet mellan människans erfarenhet av samhället och makterna som styr över det. I det färdiga konstverket kan så betraktaren förstå sin plats i systemet, sin situation. Därmed sätter konstverket henne i stånd att förändra situationen".
Ett nyckelverk i hela Luleåbiennalens mångfald av realistiska samtidsuttryck är därför Augusta Strömbergs konstnärskap, menar Emily Fahlén. Augusta Strömberg kom från en fattig familj i Småland och flyttade till New York 1896 för att etablera sig som konstnär. Hon drabbades senare av schizofreni och var institutionaliserad 54 år av sitt liv fram till sin död 1954.
– Det teatrala genomsyrar hela hennes konstnärskap. Hon avbildade sin verklighet, både porträtt av vårdpersonal, men också sin egen verklighet där hon ofta gav sig själv "rollen" som en kvinnlig Messias. En konstnärlig praktik som verkligen vidgar idén om det realistiska, säger Emily Fahlén.
Curatorerna återkommer, både i text och bakgrundsberättelser, till Bertolt Brechts teori om den så kallade episka teatern men även Peter Weiss starka försök till realistisk aktivitet i romanen "Motståndets estetik". Peter Weiss finns också representerad tillsammans med Hans Nordenström med videoverket "Enligt Lag" från 1957 på Konsthallen. En genomträngande dokumentär skildring om klaustrofobi, alienation och sexuell frustration i ett ungdomsfängelse i Uppsala. Slutorden i den filmen: "Rättvisa skild från kärlek är hämnd", ett citat från Henry Miller, följer åtminstone undertecknad genom dagen, förkroppsligad i mötet med Maria W Horns körverk i det gamla fängelset Vita Duvan. Och som curatorerna sammanfattar:
– Vår ansats har varit kollektiv, det vill säga att vända oss till både litteratur, dramatiker och bildkonstnärer för att berätta om verkligheter relaterade till samhälleliga system men också de som utmanar rådande ordningar genom strejkens röst, psyket, skådespelet, magin och inte minst konsten själv.
Mer behöver inte sägas...