– Jag ville öppna upp frågan om migration och mobilitet. Det handlar om mycket mer än flyktingar och gränser. Exempelvis hur fri är olika människor att röra sig i en stad. Exkluderingen ökar, menar utställningens curator Elise Atangana.
Sedan Havremagasinet öppnade har en uttalad inriktning varit att koppla utställningar till Boden som plats.
– Temat migration och mobilitet handlar både om de som bott här, är födda här men också de nytillkomna. Många nyanlända kommer från arabvärlden och Somalia. Vi har tidigare haft en utställning med egyptiska konstnärer. Nu föll valet på Afrika, säger Peter Sundström, marknadsansvarig.
Och det var Elise Atangana som fick uppdraget att curera utställningen.
– Det var svårt att hitta en bra ingång. Jag ville inte att utställningen skulle bli vare sig aktivistisk eller dokumentär. Jag menar, en utställning om migration och mobilitet med Afrikatema. Det hade kunnat bli förutsägbart, säger hon.
Istället har intentionen varit att öppna upp frågan, vidga perspektivet och söka hitta en bra balans mellan det politiska och poetiska.
– Jag ville inte fokusera på geografin. Däremot finns så många aspekter på frågor som rör gränser och rörlighet. Är rörligheten exempelvis mänsklighetens drivkraft och en faktor för sociala förändringar? Viktiga och relevanta frågor i vår samtid, menar hon.
Elva internationella konstnärer är inbjudna där deras verk på olika sätt tar upp temat rörlighet, hur den förändrar vårt sätt att leva och påverkar vår vardag.
En av dem är Said Adrus, född 1958 i Kampala, Uganda. Ett land han tvingades lämna tillsammans med sin familj för 42 år sedan.
– Idi Amin tvingade bort alla indier. Min familj flyttade till Schweiz, mitt första möte med Europa, säger han.
Nu i år återvände han till Kampala för första gången på alla dessa år. Ett möte som tar gestalt i hans konstinstallation Exil. Stora jutesäckar med olika innehåll, där varje säck är en metafor för mobilitet, hans egna resor, men också minnen, anekdoter, kärlek och hat.
Egentligen ett sorts arkiv, där han över tid byggt på utställningen. Boende och verksam både i London och Bern är hela hans liv tätt sammanlänkat med utställningens tema.
– Jutesäckarna minns jag från barndomen i Kampala. Min pappa jobbade i transportbranschen, fraktade te och kaffe. Säckarna påminner mig om de dofter som omgav mig i Afrika, innan vi tvingades bort, säger han.
Och eftersom han blivit varse att svenskar älskar kaffe finns också en liten kaffeinstallation på golvet där han skrivit Kampala och Boden med kaffebönor på en jutesäck.
– Eftersom det ligger på golvet kommer orden att förändras, men det är meningen. Jag kommer också att ha musik till min videoinstallation så att konstpubliken kan få en chans att dansa, eller åtminstone få en upplevelse av rörelse.
Förutom de elva internationella konstnärer som deltar i Entry prohibited to foreigners ställer sju konstnärer med anknytning till Boden ut i utställningen Efter Bodenskolan.
– Det är en grundbult i vår utställningsverksamhet att följa upp utflyttade bodensare. De som går i fotspåren av de 14 konstnärer som ingick i Bodenskolan, säger Ricky Sandberg, konsthallschef.
En av de utvalda detta år är fotografen och konstnären Simon Berg, verksam i Stockholm. Han medverkar med ett antal fotografiska stilleben.
– Jag fotograferar fullständigt banala saker och är mest intresserad av dess fysiska beskaffenhet. I det ointressanta och tråkiga framträder associationer och tankar när man tittar på det nog länge, förklarar han.
Han säger sig vara fåordig i sin konst där objekten och själva kroppen, det köttsliga står i fokus för hans ärende.
– Min fotoprocess är mycket simpel. De flesta fotografier har jag tagit i mitt eller mammas kök. Egentligen tar jag samma bilder om och om igen, säger han.
En annan konstnär med koppling till Boden är Kerstin Hedström. Hon medverkar med en ljusinstallation tillverkad av återvunna blisterkartor.
– Jag har jobbat med den här installationen i tio år, bara att samla in alla kartor har tagit sin tid. Jag har egentligen bara väntat på en bra utställningslokal till just denna idé, säger hon.
Hon hade ingen aning om att det fanns så många olika blisterkartor. Till de 19 hus hon byggt består alla av olika modeller av kartor.
– Installationen handlar om överproduktion. Jag menar vad är det för fel på pillerburkar som går att återanvända, säger hon.