I en ny antologi hyllar flera illustratörer pionjären som i år skulle ha fyllt 100 år.
Med plirig blick kikar Pippi ut från böckerna. Hårtofsar lösgör sig ur flätorna, leendet är fräckt och inte insmickrande. Många känner den rödhåriga flickan genom Ingrid Vang Nymans bilder.
– Men de flesta man frågar vet inte vem som har tecknat henne, säger illustratören Gunna Grähs.
Hon är en av de konstnärer som hyllar Vang Nyman, i ”Vår Pippi – vår Vang”, tillsammans med bland andra Lennart Eng, Anna Höglund, Eva Lindström och Jan Lööf. Boken är ett färgglatt frossande i Vang Nymans minimalistiska bildvärld, där barnets humor och nyfikna blick får råda.
I år skulle Ingrid Vang Nyman ha fyllt 100 år. Hennes betydelse för bilderbokskonsten i Sverige börjar sakta få tydligare konturer och i år kommer också en ny biografi av Lena Törnqvist.
Före 2000-talet nämndes Vang Nyman knappt i akademiska sammanhang. Det moderna genombrottet i barnbokens Sverige brukar förläggas till 1945, med verk av Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson. Men någon fattas i uppräkningen, tycker litteraturvetaren Ulla Rhedin.
– Det är obegripligt att man inte nämner Vang Nyman i det sammanhanget. Både när det gäller modernismen och professionalismen har hon varit föregångare och förebild för generationer av illustratörer. En pionjär, säger hon.
Ulla Rhedin har länge försökt att teoretiskt ringa in yrkeskunnandet kring bilderboken. Hon fick idén att denna gång fråga illustratörer om Ingrid Vang Nyman. Illustratören Matilda Ruta lyfter fram friheten i perspektivet och de skeva rummen. Anna Bengtsson skriver om Vang Nymans etnografiska studier av grönländska barn.
– Många av dagens unga illustratörer har hennes bilder som resonansbotten men är kanske inte alltid medvetna om det, säger Ulla Rhedin.
Gunna Grähs har stuckit ned näsan i Vang Nymans världar sedan hon aktivt började söka sig till bild, vid ungefär ett-två års ålder. Fram till 40- och 50-talen var det Elsa Beskows mer idealiserade barnsyn som rådde. In kom då Vang Nyman som en frisk fläkt.
– Hon gav barn en personlig kropp och ett personligt uttryck, säger Gunna Grähs som särskilt minns en liten flicka från Christina Alins ”Nubban”, med pottklippt hår och ett tandlöst grin.
– Hon är ful som stryk och skriande normal. Det störde människor med idealiserade bilder av barn. Men jag som såg ut så kunde känna igen mig och känna mig respekterad. Det är inte alltid så lätt att vara liten och hennes barngestalter strävar på, med felknäppta tröjor och kläder som sticks, säger Gunna Grähs ömt.
Flera illustratörer lyfter fram Vang Nymans rumskänsla, vars färgglada kaos jämförs med van Gogh. Snarare än vackra planscher var det verkstäder dit barnen bjöds in, förklarar Gunna Grähs.
– När hon tecknar ett hus kan man följa brädornas form och se hur allt är ihopspikat. Det finns en känsla för material, former och funktion som har följt med mig.
Ofta sägs det att Ingrid Vang Nyman också bar på ett inre kaos. Men att hon framställs som krånglig speglar snarare den underordnade roll illustratörer hade, tror Gunna Grähs. I Ingrid Vang Nymans hemland Danmark hade bilderboken en stark ställning. Hon visste sitt värde och krävde sin rätt.
– Hon tog striden ensam och utan stöd. Hon var en av de första. Och hon är fortfarande modern och med i matchen. (TT)