Konstnärsduon kallar sig Lab La Bla, utställningens namn är Moving Mountains och pågår 2 oktober till 7 november.
De är båda födda 1993, kommer från Luleå och är lika mycket goda vänner som kompanjoner.
– Vi träffades första gången när vi var nio månader, i sandlådan, berättar Victor Isaksson Pirtti.
De skildes sedan åt och bodde i olika bostadsområden, men blev kompisar igen under högstadiet då de båda spelade fotboll. På gymnasiet gick de natur och under en tid gick de i samma klass.
Tillsammans funderade de över vad de ville göra med livet.
– Medan andra tänkte plugga till ingenjörer visste vi inte riktigt vart vi ville ta vägen. Jag har alltid varit intresserad av färg och form, men vi var ju båda sportkillar och det var ett ganska stort hopp mellan sport och kultur, minns Victor Isaksson Pirtti.
– Jag själv kände en stark dragningskraft till att skapa, tillägger Axel Landström.
Gemensamt bestämde de sig för att söka till en silversmedsutbildning i Florens.
– Vi har påverkat och influerat varandra och var båda intresserade av saker som var fina eller coola eller gjorda på ett speciellt sätt och Florens är ju ett smyckesmekka, berättar Axel Landström.
De njöt av året i den italienska staden.
– Bara att insupa den italienska kulturen och varje dag på väg till skolan passera skulpturer av Galileo Galelei och Michelangelo, säger Axel Landström.
När de kom in på utbildningen hade de egentligen ingen förutfattad mening om vad konst eller konsthantverk var eller innebar. Många av de andra studenterna hade mycket större förkunskaper än vad de hade.
– Det var som att hoppa ner i den djupa änden av poolen på en gång och försöka lära sig simma, säger Victor Isaksson Pirtti leende.
Efter året i Florens hade idén om att de ville hålla på med något åt det konstnärliga hållet befästs, även om det inte nödvändigtvis behövde vara smycken.
I sista sekund bestämde sig båda två för att söka till industridesignutbildningen i Lund. Arbetsprovet gjorde de på en kväll och skickade in. Sedan när de skulle dit och göra intagningstesterna blev det flygstrejk.
– Vi sladdade in på parkeringen i Lund, gick in och skrev i två intagningsprov dagar, berättar Axel Landström.
De kan i efterhand inte med säkerhet säga vad som hade hänt om bara en av dem hade blivit antagen. Målsättningen att jobba ihop har funnits med dem länge. Men nu gick det så väl att båda kom in.
Återigen kastade de sig ut i något okänt.
– Vi var nog ganska unika på skolan i och med att vi inte ville designa bilar eller appar, utan mer jobba åt det konstnärliga hållet, säger Victor Isaksson Pirtti.
De har fått lära sig göra konstruktionsskisser och 3D-modulera, men framförallt har de fått lära sig ett helt nytt tankesätt. Efter tre års utbildning känner de sig ömsom som designers, ömsom som konstnärer.
– Ibland smakar det ena bättre i munnen, ibland det andra. Det varierar lite från projekt till projekt, förklarar Axel Landström.
2019 gick de ut skolan och startade en egen studio. De tar på uppdrag som hittills i huvudsak har handlat om material och materialomvandling. De tycker om att se hur de kan ta till vara restprodukter som blir över i olika industriella processer och omforma dem till något helt nytt.
– När vi har besökt industrier, till exempel gruvan, så har det legat det enorma mängder av restmaterial som inte används till någonting utanför och som vi försöker hitta andra möjligheter för, förklarar Victor Isaksson Pirtti.
De bor i Malmö och i och med senaste årets ateljéstipendium har de pendlat till Luleå med de stora råvaruindustrierna i blickfånget – jordbruket, skogen och gruvan – som Sverige har byggt sin välfärd på och samtidigt reflekterat över vårt förhållande till och användande av dem. De har samarbetat med gruv-, stål- och skogsbolag och tittat på önskade och önskade material som kommer därifrån.
– Det handlar om hårt och mjukt, önskat och oönskat material, dött och levande, tätort och glesbygd och olika sorters landskap, säger Axel Landström.
Utställningens form är en biovisning. Filmen som projiceras på väggen är gjord med retrokamera under deras resa från Skåne till Norrbotten.
Möblerna som "biopubliken" får sitta på är ihoplimmade med kåda som blir över i en process då ett Piteåföretag omvandlar kemikaliska rester från pappersproduktionen till biobränsle. De svarta stenstavarna i pallarna är i själva verket borrkärnor som blir över när man borrar efter malm i berget. Den svarta färgen är järnmalmspulver från gruvan och de lila färgerna är gjorda av industridamm från LKAB.
Möblerna är fullt funktionella och till salu om det finns någon hugad spekulant.
Hur var det varit att vara stipendiater?
– Det har varit väldigt kul. Vi som inte har haft den här kulturkontexten när vi växte upp i Luleå, har kommit hem och lärt känna helt nya människor. Det är som en helt ny scen av Luleå och Norrbotten som har öppnat sig för oss, säger Victor Isaksson Pirtti.
Ska ni alltid jobba tillsammans?
– Ja, det får vi hoppas, säger Victor Isaksson Pirtti.
– Hittills känns det bra, säger Axel Landström.