En ny stor utställning lyfter fram hans blick för de vardagliga tingens magi. Men också hans färgsprakande protest mot fascismen.
I en monter står föremålen uppradade: en gammal Ajaxflaska, en tratt och en bit torkat bröd. Joan Miró brukade placera ut vardagliga saker i sin stora ateljé. Nu finns flera av dem till beskådning på Waldemarsudde i Stockholm, i en utställning som visar konstnärens rika produktion av målningar, skulpturer, affischer, textila verk och grafiska blad.
– Vi lyfter fram hur han arbetade med inspiration från de vardagliga objekten. Det är en grund i mycket av det han gör, intresset för det anspråkslösa som han tyckte besatt en särskild poesi, säger museichef Karin Sidén.
Hon har länge drömt om en Miróutställning. Den senaste gången konstnären visades brett i Sverige var då Moderna museet fokuserade på hans tidigare verk, för snart 20 år sedan. Waldemarsudde lyfter i stället fram konsten från 1960-talet fram till Mirós död, 1983.
Katalansonen Joan Miró reste tidigt till Paris och umgicks med Tristan Tzara, Picasso och surrealismens fader André Breton. När det spanska inbördeskriget bröt ut 1936 blev den franska huvudstaden hans tillflyktsort. För Breton var Miró en av rörelsens verkliga företrädare, med hans sätt att göra det omedvetna till en del av skapandet.
– I hans målningar finns en lyrisk, poetisk sida, som i tavlan ”Den första gnistan av dagen”. Dess inre, drömda värld och motiv är återkommande för Miró med stjärnor, stegar och kvinnor, säger Karin Sidén.
Det viktiga för Miró var vad konsten väckte i människor, berättar hon.
– Han påverkas av det orörliga som sätter igång rörelser i det inre.
Miró slog samman olika disparata element, vilket var ett signum för surrealismen som tog sitt slagord från Comte de Lautréamonts mening om ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”. Målet var att skapa nya, oväntade bilder, säger Karin Sidén och pekar på bronsstatyn ”Ung flicka flyr”, där en provdockas ben har fått en järnkran som ansikte.
Mirós poesi och tecken – fyndigt döpta till ”miroglyfer” – bröt av mot det svarta tidevarv då fascismen och nazismen hade sitt grepp om Europa. Hans färgsprakande, universella värld erbjöd människor ett alternativ, vilket Karin Sidén tycker gör honom högst aktuell. Men Mirós sociala engagemang var också uttalat och märks främst i hans affischkonst, samt på utsmyckningar av byggnader som Unesco-huset i Paris.
– På museum eller hos förmögna göms konsten undan tyckte han, men affischkonsten var tillgänglig för alla.
Hellre en bondes soppskål än ”de löjligt utsirade serviser som de rika använder” ansåg Miró, som var djupt rotad i folkkonsten. På hans första affisch syns en katalansk bonde med näven knuten mot fascismen och texten ”Hjälp Spanien”. Den såldes för en franc på Frankrikes gator. (TT)