– Min mor sa att man kunde se vad det föreställde när jag ritade redan innan jag kunde gå, berättar han och redan som sjuåring fick han sin första bild publicerad i Piteå-Tidningen.
Själv upptäckte han någon gång i tidiga tonåren att han hade fått en särskild gåva att teckna och måla. Den har han förvaltat sedan dess.
– Ibland kan jag titta in hos folk och se att de har en stor tavla av mig. Jag tänker att "hur kunde jag ge mig i kast med ett sådant motiv, när jag vet att det tar minst två, tre veckor att färdigställa". Men just då, när jag målar, finns det inga hinder, då är det bara koncentration. Och det är min definition på inspiration.
Fåglar och djur är det han har inriktat i stort sett hela sitt konstnärskap på, utom de två åren då han gick på Sunderby folkhögskola i slutet av 1960-talet.
– Lärarna sa: "Det där får du göra hemma. Här ska vi dreja i lera, teckna levande modeller som ändrar ställning var tredje minut och annat sådant".
Så då gjorde han det i två år. Men sedan återgick han till naturen.
– Jag tror jag har det med modersmjölken. Min mor var naturintresserad och jag hade tre morbröder som också var det och stöttade och hjälpte mig och köpte pennor och ritblock och sådant.
Han växte upp i Norrfjärden med sina föräldrar och tre bröder. Han var ofta ute på egna äventyr i naturen och hans mamma fick ibland vara orolig när hon inte visste var han var.
Men även om han tycker mycket om fåglar ser han sig inte som en regelrätt fågelskådare.
– Fåglar har ju varit mitt arbete, men det finns annat i livet också. Jag har distans till det.
Majoriteten tavlor i utställningen föreställer just fåglar. Men det finns undantag. Som till exempel en spelman från Rosvik. Ett stilleben med frukt. Hans gamla idoler "The Shadows".
Hemma i ateljén har han ett stort antal uppstoppade fåglar som han har köpt av bekanta som har fågelsamlingar eller som han själv har kommit över när han har jagat fågel. De har varit bra att ha till hands när han har illustrerat fågelböcker. Han har gjort tre åt Ica-förlaget: "Våra vanligaste fåglar", "Fåglar i Norden" och "Fåglarna i Norden". Men också flera i egen regi.
I utställningen visar han sin allra första akvarell från 1962.
– Pappret var som ett läskpapper, så all färg sögs in och jag hade dåliga penslar och dåliga färger.
Han blev så besviken att han bestämde sig för att aldrig måla akvarell mer. Men 24 år senare när han skulle illustrera sin första fågelbok valde han ändå akvarell. Den bilden hänger bredvid som jämförelse.
– Det blev lite skillnad, konstaterar han.
Alla fåglar som visas i utställningen har han själv sett med egna ögon. Men det har även hänt att han har behövt rita fåglar under illustrationsuppdrag som han enbart har sett på bild och det har också fungerat.
Den allra senaste tavlan i utställningen föreställer en gulsparv och är målad så sent som i år. Han har flera från de senaste tre åren.
Har du någon favoritfågel?
– Jo, jag har tre: Lappuggla, tjäder och en fågel som heter tallbit. Lappugglan är en av de mest fascinerande fåglar vi har och helt orädd för människan. Tallbiten tycker jag är den allra vackraste tättingen.
Han berättar att lappugglan inte kan bygga egna bon, utan tar andras, oftast från duvhök och ormvråk.
– Men ju mindre skog det blir, desto mindre duvhökar och ormvråkar får vi. Därför har jag byggt egna bon till lappugglorna sedan 1970 och där häckar de.
Tjäderspel har han varit på 50 vårar och en av hans böcker handlar enbart om tjädrar.
– Jag har sett, vågar jag påstå, i stort sett allt som har förekommit på tjäderspel.
Tröttnar du aldrig på att fåglar?
– Nej, varför skulle jag göra det? Folk säger ibland: "Hur kan det vara möjligt att det fortfarande finns fåglar i denna hemska värld där vi förstör allting, de är ju så bräckliga". Men tänk att en sidensvans har funnits i mer än 40 miljoner år. Hur länge har vi funnits, vi som går på två ben? En halv miljon år.
Han tycker det räcker som svar på frågan.
Vad har du för utmaningar du ska ta tag i härnäst?
– Jag får ofta frågan om hur länge ska jag hålla på. Jag är snart 74 år. Men jag har sagt att om jag får behålla synen och inte blir kaggelhänt – tills jag är 90. Och när folk frågar mig vilken som är den bästa tavlan jag har gjort, då har jag ett mycket enkelt svar: Den har jag inte gjort än.