– Man bygger upp ganska mycket aggressioner och ilska, då är det bättre att få ut det på ett kreativt sätt, säger Anders Sunna.
Hans ilska riktar sig mot hur samer behandlas, både idag och historiskt.
– Man behöver knappt ens stanna tåget för att det är renar på spåret. Man kör bara över dem och plockar upp kadavret först när kungsörnarna kommer och käkar. Först då är det värt att sakta ner. Man får bygga gruvor var som helst, det är bara att ansöka så får man det beviljat. Man kan inte säga till om någonting.
Vissa provoceras av hans konst. Den har en stundtals militant estetik: bland annat är det samer i koltar utrustade med gevär. Men han ser inte sig själv som radikal.
– Nej, jag säger mest vad jag tycker och tänker, säger han.
Det som vanligen associeras med samisk konst är bland annat motiv på renar och slöjdkonst.
– De har hållit på lite för länge med den bilden. Det började med Nils Nilsson Skum, men det var en annan tid när han växte upp. Det har växt fast i det där: det är bara renar, snyggt och inga problem överhuvudtaget. Och verkligheten är verkligen inte sådan, säger han.
Han var även aktiv vid gruvdemonstrationerna i Kallak för två år sedan, där han var med och skapade en konstblockad gentemot gruvföretagens maskiner.
Vad tror du demonstrationerna betyder i efterhand?
– Jag tror det kan vara en början, en start till att man samlas bättre ihop och gemensamt försöker gå mot sådana saker. Att man inte bara håller sig ensam och knyter näven i fickan och tycker allt är skit. Man måste börja samla sig och gå tillsammans, säger han.
Själv har han hållit på med konst sedan han var ung, och hans uttrycksätt blev politiskt redan vid 15 års ålder.
Vad hade du gjort om du inte hade börjat med konst?
– Militant aktivist hade jag blivit. Man är ganska förbannad och vill göra något åt det. Jag hade nog löst det på ett sätt som inte hade varit så uppskattat.
Inspirationen samlar han från egna upplevelser, barndomen, och samtal med sin far och farbröder.
– Min farfar sa en gång att om du som enskild same ska få rätt någon gång måste du leva minst 200 år och det är omöjligt. Du får aldrig rätt någon gång, säger han.
Konsten fungerar även som ett sätt för honom att motivera andra människor.
– Någon måste ju göra spår i snön först. Annars är det svårt för någon att följa efter, säger han.