Två bilder av flickor som spelar fiol hänger på väggen. Emellan dem flyger några fåglar. Verket heter "Violinister och musikfåglar".
– Jag tycker om sådana här konstellationer av saker. Jag kan hålla på hur länge som helst och undra hur det ska vara och vilka saker som ska vara med, berättar konstnären Kristina Nilsdotter.
Hennes systerdotter har stått modell för de båda bilderna av flickan, men så ville hon att det skulle kännas som musik där emellan.
– Det blir som en melodisk slinga av det, förklarar hon och syftar på de flygande fåglarna.
Hon ska ha tre utställningar i närområdet i år. Den första pågår just nu på Galleri Lindberg. I höst ställer hon ut på Kaleido konsthall i Piteå och runt årsskiftet på Galleri Y, Sunderby folkhögskola.
Kristina Nilsdotter är född 1966 och kommer från Luleå där hon bor sedan ett par år tillbaka och har ateljé på KKV på Kronan. Innan dess har hon bott bland i annat Stockholm, Nordmaling och Umeå.
Totalt gick hon fem år i förberedande utbildningar innan hon kom in på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Men där hann hon bara gå ett par år innan hon hoppade av.
– Jag mådde så psykiskt dåligt, så det funkade inte
Hon provade igen att studera vid Umeå konsthögskola på 1990-talet, men hoppade återigen av, denna gång efter bara ett år.
– Efter det lämnade jag konstnärskapet helt och tänkte inte fortsätta.
Hon studerade teoretisk filosofi och tog en magisterexamen i det.
Först 2007 fick hon hjälp att hitta tillbaka till konsten.
– Det var min mamma som ville att vi skulle hålla på lite med bilder. Jag gjorde det för hennes skull, men insåg att jag faktiskt kunde få ut något av det.
2010–2011 hade hon Luleå kommuns ateljéstipendium.
Främst är hon skulptör och tycker om att jobba med gjutningar. Egentligen tycker hon inte att denna utställning är så representativ för henne och vad hon ser framför sig att hon ska göra längre fram.
– Det har varit speciellt för mig att hålla på med så här små saker och med målningarna, men det har berott på omständigheterna när jag har flyttat, det har varit en sådan röra så jag har inte haft plats att arbeta med större saker.
Det finns också både målningar och tryck med i utställningen, men även mindre skulpturer.
I skulpturerna har hon jobbat med laminat. Färgglada fåglar, ekorrar, en hund och en bild av hennes mamma upptagen med att handarbeta pryder väggarna.
– Jag har en sida som är lättsam och lättillgänglig uttrycksmässigt, då blir det färgglatt och trevligt och så. Men sedan har jag den här sidan också med psykisk ohälsa, som man ibland bara kan skönja i mina bilder, eller det blandas ihop kan man säga, för man bär ju alltid sina erfarenheter som kommer ut i det man gör utan att man kan rå för det.
Längre fram tänker hon ägna sig mer åt det sistnämnda.
– Vi har ju olika behov som kan vara anledningen till att man håller på med konst, men också kanske ett ansvar. De erfarenheter man har, även om de kanske är jobbiga och skavande, kan också vara en gåva som kan leda vidare till någonting bra.
Hon vill hjälpa till att bryta stigman och tabun runt psykisk ohälsa.
– Eftersom bildkonsten är helt ordlöst kan du genom den komma till tals från ett annat håll.
Det kan vara ett sätt både att bearbeta sina egna känslor och samtidigt göra något för andra – att hitta en gemenskap eller kanske känna igen sig.
En målning föreställer en liten pojke i ett bad-universum med en fisk simmande i vattnet. Under den badande pojken och vattnet finns skogen. Hon skrattar förtjust åt min egen beskrivning av vad jag ser.
– Det låter ju inte klokt. Men det är så, ibland växer saker fram. Den där skogen hade jag inte i åtanke när jag började med målningen och inte tänkte jag på att han skulle vara i vatten, jag ville bara måla pojken. Men det är lite så när man får upplevelser utöver de vardagliga. Mina upplevelser har ju blivit schizofreniförklarade och jag lever med dem och ser annorlunda på livet helt enkelt. Men nu får jag ändå livet att fungera ganska bra trots allt.