Tillsammans utgör dessa händelser grunden för den konstsamling som numer kan ses av alla intresserade hos Länsförsäkringar i Luleå. Till helgen är det dags för ännu en vernissage.
Att i dessa de låsta kontorens tidevarv som besökare kunna gå rakt in på en arbetsplats där personalen är i full gång med sina dagliga arbetsuppgifter för att titta på konst, tillhör minsann inte det vanliga. Men på Länsförsäkringar i Luleå är det en daglig möjlighet för alla intresserade.
Under de senaste åren har företaget målmedvetet byggt upp en samling konst som vid det här laget omfattar 132 verk av sammanlagt 79 konstnärer, som har anknytning till Norrbotten. I princip köper man in ett konstverk i månaden och på lördag bjuder man in allmänheten till den tredje vernissagen i ordningen sedan samlingen invigdes 2011.
Grunden för Länsförsäkringars stora norrbottenssamling utgörs av verk signerade bland annat Lars Pirak, Lena Nallo och Erling Johansson och de andra konstnärerna som ställde ut på Galleri Storforsen den där sommaren 2003.
Det var en tidig junimorgon som medlemmarna i den ideella galleriföreningen upptäckte att någon brutit sig in och plockat med sig konsten. Polisen hittade inga spår, konstverken var och förblev borta.
För galleriföreningen startade nu en process kring värderingen av den försvunna konsten tillsammans med Länsförsäkringar. Försäkringsbeloppet betalades ut till Galleri Storforsen som i sin tur ersatte konstnärerna för deras förlust. Därmed var saken utagerad, åtminstone rent ekonomiskt.
Där hade historien kunnat sluta, om det inte vore för polisen och kriminalteknikern Petra Freudental. Hon hade flyttat till Norrbotten från Skåne, lockad av sambon och kollegan Jan Lundmark, som gjorde sitt bästa för att visa upp sitt hemlän för henne. En av deras utflykter hade gått till galleriet i Storforsen och Petra Freudental hade hört talas om konstkuppen.
En småruggig sommardag 2007 stod hon utanför ett hus i Kangis för att göra en platsundersökning med anledning av ett dråp. När hon kikade in genom ett fönster föll hennes ögon rätt på några tavlor av Lars Pirak. Petra Freudental kom att tänka på konstkuppen i Storforsen och krävde att få gå in i huset för att undersöka bilderna närmare. Hennes misstankar bekräftades, men på väggarna hängde bara en bråkdel av all konst som stulits. I ett sovrum tronade en stor vattensäng.
– Jag blev misstänksam direkt. Det där med att man gömmer sina pengar i madrassen är inte bara ett talesätt, det stämmer faktiskt. Jag tänkte att den där sängen måste vi tömma, minns Petra Freudental.
Sagt och gjort. På en specialbyggd ställning under madrassen fanns resten av de konstverk som försvunnit från Galleri Storforsen fyra år tidigare.
Visserligen hävdade fastighetsägaren som dömdes för mordet att han köpt tavlorna i god tro. Men Länsförsäkringar som hade betalat ut ersättning för bilderna ansåg att rätten till konstverken var deras, vilket också blev rättens beslut.
– Vi funderade länge på vad vi skulle göra med tavlorna, berättar Länsförsäkringars vd Kjell Lindfors.
– Vi är ett norrbottensägt företag som startade redan 1848. På olika sätt har vi genom åren försökt att engagera oss i länet, inte minst inom idrotten. Men vi har också haft ambitionen att engagera oss i kulturen och därför kom vi på att vi skulle bygga upp en konstsamling, där vi inte bara visar upp, utan också katalogiserar och tar hand om ett kulturellt arv.
En mycket viktig samarbetspartner är galleristen Helene Lindberg, som står för kunnande och urval i nära samarbete med Kjell Lindfors. Bland de 79 konstnärerna finns flera generationer representerade och vartannat år bjuder företaget in till vernissage. Bland nyförvärven denna gång märks bland annat verk av Roger Metto, Anja Örn (tidigare Persson), Sara Edström, Thomas Efverström och Thomas Hämén, bara för att nämna några.
Att öppna sina lokaler för konstbesökare är naturligtvis inte helt oproblematiskt. Som besökare tar det en stund innan man förstår att det är okej att luta sig över skrivborden i de öppna kontorslandskapen för att få en ordentlig titt på konstverken. Man vill ju inte gärna störa.
– Vi har valt att ställa sekretesskrav och arbetsro mot att öppna våra lokaler för allmänheten och hittills har det fungerat bra. Vi har ju hängt konsten på mer allmänna platser och i några av chefsrummen, där vi är beredda på att bli avbrutna ibland, säger Kjell Lindfors.
I dagens läge finns inga planer på att avsluta samlandet som fortsätter i samma takt som tidigare.
– För oss handlar det här om att skapa ett stabilt och långsiktigt arv och vi vill ha samlingen så komplett som möjligt. Ur marknadsföringssynpunkt har konstsamlingen marginell betydelse, men det är klart att konsten kan stärka vårt varumärke i vissa kretsar. Men framför allt gör vi det här för att vi tycker det är roligt och konsten i sig betyder mycket för vår arbetsplats, den förvandlar våra ganska tråkiga lokaler till något annat, säger Kjell Lindfors.