Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom i Sverige. Efter många års kamp, som kulminerade med att en grupp homosexuella ockuperade Socialstyrelsen i Stockholm, togs slutligen sjukdomsstämpeln bort i Oktober 1979. Då hade en man i Småland till och med lyckats få sjukpenning på grund av sin homosexualitet, och i USA hade sjukdomsstämpeln varit borta sedan sex år.
Det är i det här som Anna Viola Hallbergs videoinstallation ”Rekursivt avstånd” tar avstamp. På tre storbildsskärmar visar hon bilder från den inte allt för avlägsna tiden då homosexuella svenskar officiellt var sjuka.
– Det är min egen berättelse som vävs ihop med andras. Ingen har egentligen rotat i sjukskrivningarna. Socialstyrelsen sa att det var en sjukdom, medan försäkringskassan var lite ”njaa…”. Det var faktiskt bara en person som fick pengar utbetalda.
Den 16 minuter långa filmen består av material från bland annat SVT, kungliga biblioteket och olika pressarkiv, blandat med privata bilder.
– Jag har bland annat köpt loss material från SVT om en läkare i Bollnäs som behandlade homosexuella män med elchocker, för att ”bota” dem. Och jag har använt mig av dokument som en man som heter Stig-Åke metodiskt skrivit till olika instanser sedan 70-talet, filmen är litegrann en hyllning till honom, om individens kraft vid samverkan med andra. Förändring tar tid.
USA-födda Michelle Marie Roys bilder ställdes ut första gången under Pridefestivalen i Stockholm 2009. När de nu visas i Luleå har utställningen utökats med sju nytagna bilder. Det är svartvita studiofoton av en samling till synes slumpmässigt utvalda människor. Några är homo, några är hetero, någon är transperson.
– Jag berättar inte vem som är vad, och det går inte att veta genom att titta på bilderna. Det alla har gemensamt är att de inte är rädda att visa vilka de är.
Michelle Marie Roys tanke med bilderna är att försöka ta bort etiketterna vi ofta tenderar att sätta på människor, och istället få oss att se det gemensamma.
Etiketter som homosexuell eller heterosexuell kan vara både något positivt och något negativt. Jag ville göra en utställning som skapar empati hos publiken. Pride är för alla som tror på jämställdhet.
En av de konstnärer som inte haft någon direkt hbtq-tanke när han skapat sin konst är Mikael Olofsson, född och uppvuxen i Luleå men är idag bosatt i Göteborg. Under Pride-helgen gör han utställningsdebut i den gamla hemstaden. Vad som från början var tänkt att bli en bok blev istället en utställning. Toppen av ett konstnärligt isberg som byggts under mer än 20 år.
– Boken kommer aldrig bli av, den blir för dyr. Det blev en utställning med lösa blad istället.
Det är bara en bråkdel av Olofssons teckningar som finns att beskåda på Kulturens Hus. Den ständigt växande serien består idag av mer än 500 verk. Och trots att utställningen inte har någon direkt hbtq-koppling så tycker Mikael Olofsson att den fungerar som ett bra komplement under Pride-helgen.
– Det började som en lekfull illustration av en pornografisk serie från 1950-talet, The Traveller’sCompanion Series. Men med tiden gjorde jag mig oberoende av den. Det är skildringar av den erotiska kroppen inifrån. En tanke på kropp och begär utifrån egna perspektiv. Jag antar att det går att koppla ihop med Pride, beroende på hur ideologiskt man ser det.
Helgens fjärde utställare är författaren och konstnären MáretÁnne Sara. Med sin utställning ”Utvidgad galenskap” berättar hon om olika industriella satsningar inom främst gruv- och oljebranschen som gjorts i Skandinavien, sett ur en samisk synvinkel. Det handlar om renskötsel, dess framtid och människorna som lever mitt i alltihop. Det är talande bilder som berättar en historia som inte alltid, för att inte säga aldrig, är särskilt vacker.