Nu tar hon ett steg vidare i sin konstnärliga praktik och låter musiken ta plats i installationen Hör mig för som visas vid Havremagasinets utställning Kontrapunkt, med vernissage på lördag.
Det var under gymnasiet vändpunkten kom. Carolina Falkholt flyttade till Skåne för att gå en elitutbildning för ryttare.
– Då insåg jag att villkoren för att bli framgångsrik inom hästsporten är att du är rik. Det var första gången jag verkligen insåg att det finns klasskillnader och vad det innebär. Att det inte gick att utvecklas som andra i gruppen för att du inte har samma ekonomiska resurser.
Ridsporten, menar Carolina Falkholt, är bara en spegling av samhället i stort. En politisk insikt hon sedan förvaltat i sin konst, senare med en feministisk analys som växt fram efter att hon fött barn 25 år gammal. Men vi återkommer till det.
Först några ord om varför Carolina Falkholt gav sig ut med färgburkar på nätterna, först i Skåne, sedan i Stockholm och slutligen i New York, dit hon flyttade efter avslutade studier vid Waldorfskolan i Stockholm.
– Egentligen handlar det om att jag under gymnasietiden skrev poetiska, berättande texter. Tecknandet och bilden har alltid följt mig. Då hittade jag graffitin. Ett uttryck där text och bild gav mig ett språk.
Waldorfskolan sökte hon sig till. Ett betydelsefullt val, inte bara då, utan också för hennes framtida utveckling.
– Jag var väldigt kritisk mot skolsystemet. Dess industrialiserade syn på kunskap. Waldorfskolans filosofi gav mig en tillåtande värld – en konstskola där hantverket är betydelsebärande. Jag kunde arbeta med graffiti på skoltid.
Sedan följde fyra år i New York. En intressant tid, menar Carolina Falkholt.
– USA är inte bara populärkulturens hemvist, utan har på många sätt även format vår världsbild i Sverige. Både pulsen och graffitin lockade. Jag ville undersöka det.
Åren i New York lärde henne mycket, kunskap hon skaffade sig ute på gatorna, fram till två flygplan flög in i World Trade Center. Då hade hon fått nog.
– All förödelse. Ordvalet bomba som vi använde inom graffitin, nej det gick inte att leva med det.
Hon vände hemåt igen. Även med en hel del erfarenheter hon helst sluppit. Graffitikulturen beskriver hon som maskulin, macho, hård och ibland farlig. Inte bara för att graffitimålare rör sig ute på nätterna, speciellt farligt för tjejer, utan också för politiker och makthavare tagit sig tolkningsföreträde över de individer som målar graffiti. En sorts marginalisering där andra hela tiden beskriver någon annans verklighet i ett utifrån perspektiv.
– Eftersom lagen förbjuder graffiti, utmålas individerna i negativa termer, när det egentligen handlar om motstånd. Människor som saknar en röst.
Samtidigt hade hennes eget förhållande till graffitikulturen blivit problematiskt. Hon vände sig mot de destruktiva delarna och machoromantiseringen. Och som nybliven mamma väcktes intresset för feminismen. Det är bakgrunden till hennes konstnärliga praktik, grafitta, med en stark feministisk analys. Stora vaginor, fittor och snippor fyller hennes väggmålningar - en sorts motståndshandling mot samhällets syn på den kvinnliga kroppen och dess kön.
– Människor upprörs när kvinnokroppen tar plats i det offentliga rummet, säger hon.
Hennes målning Övermålning på en nybyggd högstadieskola i Nyköping blev exempelvis en riksnyhet. På uppdrag målade Carolina Falkholt en väggmålning, först med alla nedlåtande ord tjejer kan möta på en skola; fitta, hora och så vidare. Sedan målade hon över de kränkande orden med ett synligt kvinnligt könsorgan. Det slutade med att beställaren berömde de fina färgerna men ville att hon ändrade motivet. När Falkholt vägrade byggdes sonika en vägg framför målningen som slutligen togs bort, ett år senare, efter en hel del politisk debatt och en rektor som kämpat mot ”censurväggen”.
– Min ingång till verket var att det inte finns några skolor med feministisk profil, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli en sådan uppståndelse. Samtidigt kom viktiga samhällsfrågor upp till diskussion även om det inte var roligt att höra en SD-politiker säga i plenum att ”alla konstnärer som målar blödande vaginor borde kastas i fängelse”, säger hon.
När hon nu möter konstpubliken i Norrbotten har hon som sagts låtit musiken för första gången ta plats i verk hon ställer ut.
– Musiken har alltid tagit stor plats i min konstnärliga process. Med ord förhåller man sig på ett sätt till verkligheten, musik handlar om rytm – ett stycke tid som låter på ett visst sätt. Ett transtillstånd som även publiken nu får ta del av.