– Det är fler än publiken på en Bruce Springsten konsert eller lika många som tre Piteå, säger Stina Wollter aktuell med utställningen ”Det rör mig” på Piteå konsthall.
Hon arbetar främst som konstnär men är även illustratör, föredragshållare, radiopratare, sångerska och textförfattare. Och min första fråga gillar hon inte. Jag undrar helt enkelt över hennes mångsidighet.
– Ärligt tycker jag det är besvärande att kreativa människor ska försöka stoppas in i en låda. Jag skiter i lådorna utan använder de uttryck jag behöver. Vare sig jag sjunger, leder ett radioprogram eller målar – allt kommer från samma källa. Allt hänger ihop, säger hon.
Samtidigt medger hon att omgivningens förväntningar kan vara betungande.
– Min sambo kommer att vara lite assistent och svara på e-post och sådant. Jag får många förfrågningar om att hålla föreläsningar och andra inbjudningar. Det är allt arbete i kring som gör mig trött, liksom att många förväntar sig att jag ska jobba gratis bara för att jag är kulturarbetare. Mycket av det jag står för och vill berätta finns att på mitt Instagramkonto. Det är öppet för alla.
Det var när Stina Wollter lade ut en dansfilm på sig själv på Instagram som tillströmningen av följare exploderade. I filmen dansar hon iklädd underkläder och mockasiner där hon utmanar normerna om på vilka villkor icke-normativa kroppar får synas i media. Idag förkroppsligar hon bokstavligen ordet och innebörden kroppsaktivist och har blivit en sorts galjonsfigur för just den kampen.
– Instagramkontot öppnade jag när jag slutat på radions Karlavagnen och insett att jag inte kunde vara på Twitter. Det spelade ingen roll om jag skrev om bullrecept eller skogspromenader hatet bara välde in. Jag var en feministhora som skulle skickas till Afghanistan.
Instagramkontot gjorde hon till en sorts dagbok där hon bjöd in de som ville till hennes egen vardag och ateljé med tankar kring konstnärliga processer, vardagsliv och samhälle.
– Det är krångligt att vara människa och jag tycker att vi talar för lite om livets strategier. Hur vi hanterar vår vardag. Jag ville, precis som i mina radioprogram, öppna upp för reflektioner där människor kan mötas. Det kan också på sikt leda till förändring, menar hon.
Feminist är inte ett ord för Stina, utan vardag.
– Kvinnor och män fostras in i könsmaktordningen. Det är en dålig ordning tycker jag. Jag är personlig och privat och jag bryter mot normen om den måttliga och behagliga kvinnan. Samtidigt kan män skriva sina memoarer och beskriva sin avföring och sina älskarinnors könsorgan. Men när en kvinna använder sig av sina erfarenheter är toleransen annorlunda. Det jag inte kan förstå är varför vi människor inte öppet kan dela våra glädjeämnen och sorger. Varför bära på så mycket ensam när vi tillsammans kan reda ut tillvarons trassel. All nätkärlek jag har sett och upplevt har verkligen möblerat om i mig.
Det hat hon möts av och som bland annat efter dansfilmen ledde till kampanjen #backastina för att stötta henne har hon hittat en strategi för.
– Jag skapar nya poster som analyserar vad det är vi ser och letar ibland upp personer som skickat dickpics eller hat. Sedan tar jag kontakt med föräldrar eller andra närstående. På så sätt blir problemet deras, inte mitt. Och ärligt, det är bara en lesbisk tjej som stött på mig under dessa år och då på ett respektfullt sätt. Sexuella trakasserier står männen för. Punkt.
Konstnärligt har kroppsaktivismen givetvis flyttat in i hennes skapande. Allt hör som sagts ihop för Stina Wollter.
Här finns också storasystern Ylva som dog på grund av ätstörningar fem dagar innan hon skulle fylla 30 år.
– Ylva är alltid med mig och har satt djup prägel på mitt konstnärskap, ja hela mitt liv. Hon var fem år när hon fick diabetes vilket var början på den ätstörning som var fullt utblommad när hon var 12 år.
Stina Wollter berättar om vaknätter och ett liv präglat av ständig beredskap för en kommande katastrof. Samtidigt skulden att vara vid liv, växa, frodas, dofta och vara könslig. Medan Ylva för tid och evighet är frusen i en liten flickkropp.
Sorgen har dock förändrats över tid, men vid en vandring runt hennes utställning ”Det rör mig” återkommer Ylva i många av de verk Stina Wollter ställer ut. Bland annat den stora plexiglasmålningen ”Att sväva med innehåll” som är djupt berörande. Och det är också Stina Wollters syfte.
– Jag vill visa konstpubliken vad som berör mig i livet. Jag tror att alla människor behöver beröra och beröras. Jag är vanlig empatisk människa. Men det är nog som min läromästare och dotter Lisa säger: Att vara empatisk idag är en politisk handling. Tyvärr.