Gigantiska akrylmålningar som mest minner om förvrängda fotografier täcker väggarna i Konsthallens två första rum. Det är Max Book, en respekterad veteran på den svenska konstscenen, och en fraktion av hans delvis retrospektiva ”Mata Hare” som håller på att installeras. De 33 tavlorna har i höst hängt på Waldemarsudde i Stockholm, men då i en ungefär tre gånger så stor tappning av utställningen.
– Det var konstverk som sträckte sig från slutet av 70-talet fram till idag, men det var mycket inlån från andra ägare. Här är mer tonvikt på nya verk, De flestat är gjorde efter 2011.
Max Book bjuder på en tur runt galleriet, och går igenom utställningen verk för verk. Han beskriver sina surrealistiska motiv på ett oväntat konkret vis.
– Här är en svensk insjö, kan man säga, med stilla spegelblankt vatten och en skogsrand. Men här i båten sitter en knepig figur som inte riktigt hör till bilden utan är liksom inympad i den stillsamma aftonrodnaden.
Den knepiga figuren – som mest påminner om den mikrocefalidrabbade cirkusframträdaren Schlitzie, känd från Barnum och Baileys sideshows och 30-talsfilmen Freaks – bryter effektivt upp stämningen i den annars fotorealistiska avbildningen.
– Jag jobbar mycket med något jag kallar för ”glapp”, att man sätter in saker som inte riktigt passar i en bakgrund med helt annorlunda stämning. Men man vet inte riktigt varför just den personen eller saken syns just där.
Längst in, i konsthallens tredje rum, råder en annan stämning. Här har Rebecka Bebben Andersson, som vanligtvis är verksam i Stockholm men under senaste året disponerat ateljé- och bostadsutrymme på Kronan i Luleå, skapat en sparsmakad serie naturbilder i olika material. Bland annat två tunga, svarta metallsfärer. En av dem håller precis på att hängas upp på väggen, medan den andra ligger lealös över den motsatta golvlisten.
– Den här ska heta ”Svart sol” och den andra kanske ska heta ”Svart pannkaka”, för den är som en sol som aldrig går upp, bara ligger och såsar, säger innehavaren av Luleå kommuns atteljestipendium 2015/2016.
Tematiken känns miljöaktivistisk, och Rebecka Bebben Andersson berättar att intrycken började uppstå då hon för ett år sedan för första gången kom upp till Luleå och möttes av en snöfri, svart november. Utställningen fick därigenom sitt smått ironiska namn ”Carpe diem”.
– Alla jag snackat med här uppe var så sjukt påverkade av klimatförändringen, det är man ju liksom inte i Stockholm. Där har det ju varit slaskigt på vintern så länge man kan komma ihåg, men här är det så stor skillnad, det kanske inte alltid har varit världens deppigaste november. Så det handlar mycket om att såga ner sig själv, förstöra för sig själv.
”Svart vinter” var en annan titel hon funderde på att ge utställningen. Alternativt ”Total eclipse”. Eller ”Totalt jävla mörker”.
En illustration av Luleås mörker, sett från genom ett fönster på kronan.
Spatserandes tillbaka genom de första två rummen är det lätt att råka snava. Här och där på marken finns små, ackompanjerande delverk under Max Books monumentala målningar. En liten trädgårdstomte i hörnet (”Han står i skamvrån”), ett par tomma bensindunkar, en sliten liten hund snickrad i trä.
– Den här fick jag av en lärare när jag gick i småskolan, han satt och täljde hundar när vi skrev uppsatser, alla fick varsin hund. Den här har turnerat mycket så den har brutit benet, vissa ser inte och trampar på den så att den går sönder ännu mer. Men det gör ingenting, försäkrar Max Book.
Fotnot: Vernissage lördag, 19/11 12.00, Konsthallen, Kulturens hus.