– Jag har kanske inte själv förstått hur stort det är, men det är tydligen jättestort, säger han och ler.
Det är OCA, en norsk institution för samtida konst, som har fått i uppdrag att utse konstnärerna som ska få ställa ut i den nordiska paviljongen i den femtionionde internationella Venedigbiennalen. Valet föll på Pauliina Feodoroff, Máret Ánne Sara och Anders Sunna. ”Detta är ett historiskt ögonblick”, skriver OCA på sin hemsida och syftar på att det för första gången uteslutande är samiska konstnärer som ska presenteras i paviljongen som man dessutom döper om till ”samiska paviljongen”.
Det var över ett år sedan Anders Sunna fick telefonsamtalet med förfrågan, men han blev belagd med munkavle fram tills att beslutet offentliggjordes nyligen vid norska Sametinget i Karasjok.
– Jag har fått gå omkring och hålla det hemligt. Det har varit lite jobbigt.
Hur reaktionerna blev i Sametinget är lite oklart för honom. På grund av corona fick han ställa in resan i sista sekund och deltog istället via videolänk.
– Nog tror jag det var applåder, men jag såg inte. Det laggade för jag hade inte så bra Internet.
Direkt efteråt blev han intervjuad i Kulturnyheterna på SVT.
– Sedan har det varit folk ute på samhället som har grattat mig och det samiska konstnärsförbundet skickade blommor.
Ännu har han inte bestämt vilken konst han ska visa upp.
– Det får man se. Det är ju en process tills det är färdigt. Man kan inte avslöja allt på en gång, det måste växa fram.
Anders Sunna är född 1985 och uppvuxen i Kieksiäisvaara utanför Pajala. En femtio år kamp som hans familj har fört och en speciell händelse som inträffade redan när han var ett år har präglat hela hans liv och konstnärskap.
Hans familj grundade Sattajärvi sameby. När rennäringslagen kom 1971 blev de tvingade av staten att ta emot skötesrener av andra, utan att få betalt för det.
– Vi vägrade, så sommaren 1986 kom en polispatrull och tvingade min familj från området och flyttade renarna till en annan sameby.
Idag har familjen helt förlorat sina renmärken.
Anders Sunna blev intresserad av konst tidigt. Han insåg att han kunde sälja teckningar till byborna för en krona och köpa glass och godis för pengarna. Hans morfar berättade för honom att han kunde ha konsten som yrke.
Först utbildade han sig till målare för att ha ett yrke att falla tillbaka på. Sedan sökte han in på Konstfack i Stockholm 2006 och var en av 14 som kom in av närmare 2000 sökande. Efter det har han satsat på konsten helt och fullt.
– Du lever troligtvis bara en gång, så det är inte säkert att du får någon mer chans. Det gäller att passa på.
Han är uppvuxen med måleriet, men numera låter han idéerna styra arbetssätt och teknik.
– Jag har gjort installationer, animerad film, skulpturer och allt möjligt. Jag tycker det är roligast att jobba med ganska stora verk. Ibland är det abstrakt, ibland föreställande, ibland symboliskt.
Han tänker inte själv att han arbetar utifrån något samiskt tema, men renen återkommer ofta bland motiven.
– Jag har ju ingen annan bakgrund – jag utgår bara från mig själv och uppväxten, så det är svårt för mig att börja göra något annat.
För Anders Sunna är konsten ett sätt att aktivt protestera utan att gå över gränsen.
– Hade man varit politiker hade man varit tvungen att förhålla sig till ett politiskt program. Med konsten kan man påverka på ett annat sätt. Plus att det går lätt att prata med hela världen, utan kunna språken.
Men att ha ett starkt budskap räcker väl inte – du måste vara bra också?
– Jo, men framförallt måste du tro på dig själv. Det går trender i konsten och i vad som är inne just nu, men det gäller att tro på vad man gör och vad man vill uppnå och tycka om det man gör, så att man inte gör det för andras skull utan för sig själv. Annars kan man ledsna och vågar inte utvecklas.
Vilka orättvisor vill du belysa – är det din familjs, eller alla samers, eller alla människors?
– Det finns flera olika bottnar i det. Jag utgår mycket får mig och min familj. Men meningen är att andra också ska kunna känna igen sig i sina kamper. Jag har hört det från många, att även om de inte har någon samisk anknytning, känner de igen sig i situationerna och upplever att min konst peppar och stöttar dem i att våga säga ifrån och orka kämpa.
Hur planerar du för att maxa din Venedigupplevelse?
– Jag hoppas att får åka dit och vara där. Sedan får man ta det som det kommer.