– Jag trivdes bra som gruvarbetare men fick se många olyckor. En arbetskamrat fick armen avsliten. En annan dog när en sten föll ned och spräckte skallen. Själv fick jag två ljumskbrock och blev felbehandlad – läkaren genomförde en ljumskoperation man definitivt inte ska göra på kvinnor. Det gav mig kraftig nervsmärta som tvingade mig att byta yrke, säger Sandra Wasara Hammar.
Nu tar hon sin masterexamen i fri konst på Umeå universitet och deltar i masterutställningen "Ovanliga tider" på Bildmuseet i Umeå med verket "Jag lägger hjärtat i skåpet när jag kommer, och tar med det när jag går. Till Julia och Julia".
Ett skulpturalt verk som lyfter frågeställningen om vem som sörjs i det offentliga rummet.
– Mitt verk är dedikerat till Julia Markström och Julia Mannersten, två kvinnor som dött på sin arbetsplats. Julia Markström föll genom en sönderflagnad gallerdurk på kulsinterverket i Svappavaara. Julia Mannersten, som väntade barn, avled samma år när hon drogs in i en stålvals på Tarkettfabriken i Ronneby.
Vreden och sorgen över den tystnadskultur som omgärdar olyckstillbud på arbetsplatser runt om landet har triggat extra i hennes konstnärliga praktik, men också bjudit på motstånd.
– Jag har arbetat med det här projektet sedan 2017 och har gjort flera misslyckade försök. Jag tycker det varit svårt att skapa utifrån en ärende. Tidigare har jag arbetat utifrån konst som egenvärde, säger hon.
Och att det var just den konstnärliga banan som lockade efter åren på pelletsverket med stora brinnande ugnar var ingen självklarhet, även om hennes mammas faster heter Brita Marakatt Labba.
– Det finns flera konstnärer inom min familj, men jag var alltid den sportiga tjejen som gillade att klättra, åka skidor och jobba tungt. Jag var superaktiv innan ljumskoperationen. Det var min glöd i livet, men på grund av nervsmärtorna var jag tvungen att hitta en annan motivation.
Via kamrater och en kärlek hamnade hon i Umeå, där hon gick två år på förberedande konsthögskola innan hon började läsa sociologi.
– Jag ville ha ett yrke som ger försörjning, men gick bara en termin innan jag hoppade av och sökte in på Konsthögskolan. Friheten i det konstnärliga yrket passar mig bättre, säger hon.
Och det är konstens möjlighet till kommunikation som lockar henne.
– Det var först när jag hamnade i konstnärliga kretsar och universitetsmiljön som jag fann en identifikation i samhällsdebatten, något jag aldrig gjorde under mina elva år i gruvan. Det var som att leva i en skuggvärld. Den världen vill jag lyfta fram i ljuset som i mitt sorgemonument till minne av Julia och Julia, säger Sandra Wasara Hammare.
Fotnot: Bildmuseet i Umeå öppnar för publik den 13 maj, men masterutställningen kan även ses digitalt.