Robert Hurula, född 1979, är uppvuxen i Luleå, idag boende i Stockholm. Han gjorde en bejublad konsert i Kulturens hus så sent som i mars. Nu är han tillbaka för att ställa ut sina bilder.
Det är inte helt lätt för honom att prata om dem.
– Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Jag har inte tänkt så noga, förklarar han när vi kommer in i hans utställningsrum i Luleå konsthall.
Men om vi börjar fokusera på teknikerna i de här första tavlorna, hur har du gjort dem?
– Linoleumtryck, penslar och pennor blandat, och allt möjligt. Det är en motreaktion till vad jag gjort tidigare då jag bara ritade på bibelsidor. Den här är superkopplad till Luleå i alla fall för det är ju domkyrkan, säger han och stannar till vid den allra första tavlan.
Är det norrsken ovanför kyrkan?
– Ja, men lite faktiskt. Det känns som att Luleå är så mycket himmel, eftersom solen knappt går ner eller upp på sommaren. Är man vaken mycket på nätterna så är det mycket himlaspel. Jag har ju inte bott här på så länge, jag flyttade 2001, men när jag tänker på Luleå så är det mycket himmel.
De uppklädda pojkarna på nästa bild ser ut som en gosskör, eller vad ska det föreställa?
– Det är så svårt att prata om bilder utan att det låter för högtravande. Jag är lite ovan vid det också, för jag håller ju på med musik. Jag har på något sätt använt bilderna för att slippa sätta ord på saker, för det gör jag i musiken så mycket. Ganska ofta är bilderna bara ett sätt att hålla sig igång, lite tvångsmässigt nästan. Som ett rastlöst flyktbeteende. Man vill inte att tankarna ska fastna, så man försöker göra saker med händerna och hålla sig sysselsatt för att inte åka ner i avloppet.
Nästa grupp av bilder är gjorda med skrivmaskin. En av dem föreställer en ros.
– Den här har också lite Luleåkoppling. Jag gjorde den till Mattias Alkberg. Han skrev en poesibok som hette "Ön" och då gjorde jag en ros av Ö och N och använde bilden till att göra ett screentryck till kartonger som de hade boken i.
Hur lyckades du få dit alla bokstäver?
– Det var en gammal skrivmaskin jag hade som gick sönder. Pappret fastande inte i den, så jag kunde flytta pappret medan jag skrev. Det var en sådan där grej som tog lång tid och var kul att hålla på med. För att sysselsätta sig.
Och den här bilden med badkaret?
– Det är lite översymboliskt, jag blev trött på mig själv och ville bara rensa ur, så det är jag i ett badkar när jag rensar bort allt.
Han förklarar igen att det känns obekvämt att prata om bilderna.
Jag svarar att jag bara blir glad över den typen av citat, eftersom de är tacksamma för en journalist att använda i texten.
– Men för mig – jag känner mig som att jag vill gå och duscha igen. För att jag sagt för mycket, säger han och ler.
Nästa del av utställningen innehåller tavlor med bibelsidor som han har målat på.
– Referensen jag hade var en nära kompis som ville bli av med ett missbruk och försökte med 12-stegsprogram och med att gå till kyrkor och hitta någonting för att fylla upp livet. Jag är inte troende alls, men jag tänkte att i jakt på tröst är väl allt tillåtet. Så jag började göra bilder på temat. Det kändes symboliskt, att man kan vila ögonen på det och kanske hitta någonting här också.
Initialt hittade han en gammal fin bok på loppis för 20 kronor. När han slog upp första sidan såg han att det var en familjebibel från Luleå. En märklig slump.
– Jag blev fascinerad av det och började rita på bladen. Den var lätt att ha med sig när jag var ute och reste och spelade och jag fick idén att göra bilder på alla sidor. Det är lite som med astrologi, att bibeltexter passar till det mesta. När bilden blev klar kunde man börja titta på texterna och se att de ofta passade ihop med bilderna. När man inte är troende kan man lättare se det utifrån.
Den här tavlan ser ut som den har en referens till Skriet, eller vad ska vi tro?
– Ja det skulle man kunna säga. Jag gillar Edvard Munch skitmycket, så visst. Det här var under den eran då jag försökte göra lite filmiska grejer, lite skräckfilmsgrejer på biblar och annat, och bland annat gjorde jag denna då. Jag har också mycket biblisk symbolik i bilderna: vatten, syndaflod, undergång och fåglar.
Du är en superkänd artist, men hur länge har du hållit på med konst och varför visste jag inte om det?
– Jag tror att det gör lite mindre väsen av sig att sitta och göra bilder och det är lite mindre ståhej kring att ställa ut bilderna. Jag har heller inte gjort så mycket utställningar. Men jag har hållit på med det sedan jag var liten och satt på Porsön och tecknade. Sedan på gymnasiet hade jag "bild och form" här tvärsöver vattnet och då lärde jag mig jättemånga olika tekniker. Jag var kvar i lokalerna i princip varje dag tills de slängde ut mig.
Har du känt någon gång att det varit ett vägval mellan konst och musik?
– Jag har alltid gjort bilder men jag har inte känt det som ett vägval, utan det var faktiskt när jag var ute spelade som jag gjorde bilder samtidigt eftersom jag är lite rastlös. De andra i bandet gick och la sig och sov på dagarna och då hann jag göra bilder. Så blev det bara mer och mer och Jonas Teglund som spelar gitarr i mitt band och har förlaget Teg Publishing tänkte att vi gör en bok av det och i samband med det gjorde jag även min första utställning. Men jag hade ingen plan att jag skulle vara konstnär eller kalla mig för det eller göra utställningar, utan jag tänkte bara att det är något jag gillar att hålla på med.
Vad får du för behov tillfredsställda i musiken respektive konsten, skiljer det sig?
– Jo, det skiljer sig, men det känns som att det går väldigt mycket hand i hand. Att när jag är klar med en bild vill jag göra en låt och tvärtom. Det är samma typ av utforskande och jag tror att det kommer från samma punkt i en på något sätt. De känns nära besläktade men det är lättare att vara diffus kring en bild – på ett skönt sätt.
Det handlar om utsatta människor både i musiken och konsten, finns det likheter i det du skildrar?
– Det finns inget lätt svar på det tyvärr. Det jag skildrar handlar mycket om mig själv och mitt jobb med mig själv mer än att det handlar om utsatta människor. Det kanske handlar om en utsatt mig själv eller något. I början i alla fall.
Hur var din uppväxt – vad har lett till att du känner dig utsatt?
– Jag känner mig inte utsatt egentligen nu, jag känner mig som en vuxen människa, men det känns som att jag kanske har saknat en viss trygghet och definitivt varit med om en massa skit i ung ålder som har satt spår och det är mycket sådant jag försöker bearbeta med bilderna och låtarna.
Hjälper det?
– Det har nog hjälpt att hitta sätt att skapa en sorts värde i sig själv. Jag kan skapa den här världen, fantasivärlden, fly bort i den och så kan tiden gå och under tiden så hoppas jag att jag kommer ut hel. Fast det gör man ju inte, man är aldrig klar. Men det har väl blivit mitt sätt att hantera saker kanske. Fast ibland kan jag också känna att "satan vad håller jag på med" för att vissa grejer är skitnära och jobbiga och läskiga att prata om.
Luleåklacken brukar komma på dina spelningar, tror du att de kommer till utställningen?
– Jag vet inte. Jag hoppas bara att någon kommer. Jag har hållit på så mycket här i stan utan att ha några utställningar eller något forum, så det är kul att vara här nu.
Men tror du att din vanliga musikpublik kommer?
– När jag har haft utställningar tidigare så har det varit blandat. Ibland är det folk som vill köpa en tavla och säger att "någon säger att du håller på med musik också, vad är det för musik?" Då känns det som att: "Vad roligt att du inte visste!". Men ibland kommer folk bara för att prata om musiken och det är också ok.