Efter många år i Göteborg är textilkonstnären Stina Edin på väg att flytta tillbaka till Yrttivaara i Gällivare kommun. Samtidigt som flyttlasset går är hon aktuell med utställningen "Kraftvävar" med installationer med vävar som en viktig beståndsdel på Norrbottens museum.
Stina Edin, född 1983, utbildade sig till textilkonstnär vid Konsthögskolan Valand i Göteborg. Men vägen dit har inte varit spikrak och hon har bara vävt i sex år.
Hon utbildade sig först till socionom och har arbetat som sjukhuskurator och socialsekreterare, även om intresset för konst och textil har funnits med henne sedan hon var barn.
– Jag hade en jättefin slöjdlärare som hette Inga-Lis Väyrynen. Jag tyckte alltid väldigt mycket om hennes lektioner.
Men sedan hände det något som fick henne att ändra kurs i yrkeslivet.
– Jag gick in i väggen och kände att jag behövde göra något annat. Jag hade ju velat satsa på konsten, men kanske inte vågat eller sett det så meningsfullt som då när jag verkligen kände ett behov av att skapa och hålla på med praktiska saker.
Installationerna som hon ställer ut i museet är fulla av saker att upptäcka – en isärplockad gammal vävstol, trasmatteremsor, glasmosaik, en livboj och vävar av olika modeller.
– När jag började bygga utställningen var det en kvinna som frågade om jag hade haft hjälp av barn. Jag svarade att det har jag inte, men däremot av barnet i mig, absolut.
Flera av verken har anknytning till hennes egen barndom.
– Vi brukade leka sinneslekar och gjorde påhittade spel som inte gick att vinna.
Hon har velat bjuda in betraktaren till det som är hennes upplevelse av att skapa.
– Det är väldigt taktilt och väldigt kroppsligt. Alla sinnen aktiveras på olika sätt.
Ett av verken, "Måndag i Maskenkrasch", är inspirerat av en teckning hon gjorde på mellanstadiet, då de fick i uppgift att rita en egen värld. Ett annat verk, "Blind färganalys", är inspirerat av taktila lekar.
Hon väver gärna av tygtrasor, precis som när man väver trasmattor.
– Då när jag var utmattad så tänkte jag: Att väva en trasmatta, det är något alla kan göra. Jag tror jag kände någon sorts trygghet i det, utifrån att många kvinnor i min farmors och mormors generation har gjort det.
Mycket av materialet är återbrukat, men det är inget krav.
– Där jag har bott i Göteborg finns en återvinningsstation och där slänger folk allt möjligt.