Det var abstrakt måleri där färgerna hade huvudrollen. Tio år senare återkom han, då i gamla Konsten hus tillsammans med Roger Metto i en utställning betitlad MaxRogers.
Då visade han monumentala målningar som var baserade på videostills och fotografiska datautskrifter. Bland motiven fanns USA:s nattliga bombningar av Bagdad vilket gav klärobsyra underlag för måleriska färgbearbetningar. Datautskrifterna som var upplimmade på duk eller boardskivor var bemålade och bearbetade med kemikalier som i olika grad löste upp utskrifternas färglager. Verken lackades i olika omgångar med tvåkomponentlacker. Det påverkade slutresultatet samtidigt som det hela fixerades. I bearbetningen bökades färgstänk in i och över målningen. Detta skapade distans och djupverkan till det underliggande motivet samtidigt som det återförde lite av måleriets karaktäristika till bilderna.
Utställningen ”Mata Hare” som nu visas på Kulturens hus är en retrospektiv utställning som producerats av konsthallen Prins Eugens Waldemars udde och i den ingår en del bilder från nittiotalet, men de flesta är från 2010 och framåt.
Books arbetssätt är dock detsamma nu som för femton år sedan med databearbetade fotocollage som underlag. Jag ser dock i de nyare bilderna ett mer frekvent användande av diverse Photoshopsfilter för bildmanipulationer. Inget ont i det, datorn är ett väldigt användbart verktyg för bildbearbetning. Tvåkomponentlackerna är på grund av allergireaktioner numera utbytta till snällare substanser, men formaten, det fysiska i måleriet och tilltalet är detsamma som förr.
Books bildvärld för tankarna till Bayreuth och romantikern Wagner med operans högstämda scenbilder fyllda av gåtfull dystopisk svärta, mänsklig smärta och dunkel mystik. De stora frågorna under romantiken var vadan och varthän. Det var en motreaktion mot förnuftstro och materialism. En i grunden andlig väckelse där allkonstverket var tänkt att frigöra sanningarna och där konstnären förmodades veta mer än andra om tillvarons underliggande aspekter och därför sågs som en länk mellan gudarna och människorna. Konstnärerna gavs profetiska mandat.
I våra dagar tillmäts inte konsten samma betydelse men romantikens anspråk finns där som en underström. Jag anar någonting av detta i Books verk. Det dystopiska skavande gravallvaret är emellertid spetsat med stråk av underfundig humor. Allkonstverkets kraft är inte alls främmande för honom. Det ser man i de videoverk som han visar i projektrummet. Här kombineras text, bild, film, musik och dikt i sjutton olika produktioner.
När undergångstämningarna och det förgängliga flåsar oss i nacken och när gudarna lyser med sin frånvaro är konsten vår enda tröst och om det inte hjälper återstår bara tidsfördriven och flatskratten tomt ekande mot tillvarons händelsehorisont. (Ordet händelsehorisont kommer från astrofysiken och förekommer ofta i Books utsagor.)
Begreppet operascenografi länkar över till Rebecka Bebben Anderssons stipendiatutställning ”Carpe Diem” i konsthall III. Hon är, förutom Konsthögskolad, synnerligen välutbildad. Hennes ”Stilleben” en installation av kulissfuror svarar väl mot hennes andra utbildning, den i scenografi på Operahögskolan. Genius loci (platsens själ) är ett annat begrepp som hon har använt för att redovisa sin vistelse i den kommunala stipendieateljén på Kronan i Luleå. Det svarar väl mot hennes tredje utbildning, i arkitektur på KTH. Hon har även genom ateljéfönstret på Kronan försökt ”fånga dagen” ( eller dagern). Då den riktiga solen lyst med sin frånvaro i ett vintrigt Norrbotten har hon låtit gjuta två svarta kopior i aluminium i stället. En hänger förmörkad på väggen en annan ligger dystert ihopsäckad på golvet.
Kulisserna på operan så väl som i livets teater eller i utställningen ”Carpe diem” är ju illusionsnummer iscensatta för att från ett håll förföra. Liksom skogsrået har de en intagande framsida medan baksidan är tom. Är det månne ett blottläggande av konsten som företeelse? Eller är det en påminnelse om att vi kapar banden till vårt ursprung? Ett par fötter snidade i trä på ett podium representerar ett subjekt som sorgset betraktar ödeläggelsen.