Facebooks expansion i Luleå och Bitcoins i Boden manifesteras genom bilder på gigantiska serverhallar omgivna av höga taggtrådskrönta staket med övervakningskameror som skannar av omgivningarna för att avstyra eventuella intrång och attentat mot ”det fria informationsflödet”, allt drivet av billig norrbottenproducerad elektricitet. Du sköna nya värld är här med en mängd storebröder som ser och övervakar oss via våra digitala aktiviteter.
Med jämna mellanrum påminns vi om integritetskränkande skandaler och demokratiska haverier, men det tycks inte bekymra oss så länge vi får leka med våra plattor och smartphones. Om man får tro katalogtexten så är kablar och säkerhetsstängsel snart vanligare än skog, fåglar och fauna, men så är det ju inte. De infrastrukturella intrången är ju enbart loskor i skogshavet men det som inkräktar på våra tankesystem finns det verkligen anledning att skärskåda närmare, Holmstedts formella, oklanderliga och sakliga fotografier kringgår emellertid den problematiken.
Annat är det med de övriga utställarna duon EEEFFF, bestående av Dzina Zhuk och Nicolay Spesivtsev, med sitt verk "Traffic Loop" och Igor Samolet med utställningen "Marshmallow med Marsmallowsmak". De strävar inte efter någon slags opersonlig objektivitet utan de bygger sina gestaltningar på subjektiva utsagor. Igor Samolets har tagit fasta på den färgrika förförelsen i det digitala bildspråket och har gjort en gycklande utställning med utgångspunkt från bildflöden som serveras oss via webben. Utställningens titel är i sig ett ställningstagande, Marsmallows är som bekant en syntetisk försumbar produkt helt utan näringsvärde som lockar med vaniljanstruken sötma och består till största delen av luft. Av fotocollage från fragmenterade facebookinlägg, screenshots och diverse digitala korrespondenser utprintade på textil skapar han och bygger upp tredimensionella former som beskriver det digitala skvalet. Av dessa byggstenar gör han byggnader, som påminner om ett nöjesfält, ett digitalt tredimensionellt Disneyland. Ett bländverk för ögat där framsidorna är ägnade att förföra medan frånsidorna utgörs av tomma kulisser och ihåligheter.
Samolets metaforer drabbar mig i en olycksbådande insikt, det slår mig att den binära informationen i den digitala världen består enbart av ettor och nollor. Om man sätter en etta framför en hoper av nollor kan man få världen att marschera i takt i ny riktning. Det är ju ingen ny tanke den har tillämpats genom mänsklighetens hela historia. Då är det tur att det finns ett motstånd som exempelvis det som presenteras i verket "Traffic Loop". Verket består av en hög kablar och ett landskap av kretskort och monitorer som till synes nonsenskommunicerar med varandra.
Katalogtexten som beskriver Traffic Loop skulle kunna vara en illustration till Esaias Tegnérs ord att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” eller måhända en snillrik rökridå med konstbegreppet som täckmantel för att dölja en subversiv hackerverksamhet (ett anti-data-center) riktad mot de makter som utövar sitt tolkningsföreträde i cyberrymden. En annan mer välvillig förklaring till fikonspråket kan ju vara att den eventuella begripligheten i verkförklaringen kan ha blivit ”lost in translation”, vilket är en beskrivande illustration till bruket av digitala översättningar via exempelvis Google translate. Vad vet jag, kanske är det jag som är korkad som inte förstår vad jag läser. För mig exkluderar katalogtexten mer än inkluderar. Information utan exformation, det vill säga en ram av förförståelse, blir någonting som mest liknar snömos, fastän det är kanske det som är meningen.