Att jag började där berodde dock på ljudet som ingår och kom därför att besöka det allra minsta rummet först. De tre utplacerade verken, där Linn Lindström medverkar med två, visade sig skapa en ny, surrealistisk och något mer otäck installation. Det ögat faktiskt ser är en rad blyertsteckningar som avbildar glas, en skulptur av en sovande hund och Daryoush Tahmasebis installation ”Piece of war”. Ljudverket är gjort på glasharpa och utanför vaktar en hare av keramikern Lotta Kvist. Tillsammans gav detta, såsom det sägs i sportvärlden, en go känsla för de övriga mötena i Konsthallen i Kulturens hus - men var liksom också nog i sig.
När Konsthallen nu erbjuder den första salongen på sex år sker det i samarbete med Norrbottens museum, Skellefteå konsthall och Västerbottens museum i Umeå. Utan koppling till länens kulturliv har två jurygrupper valt bland de anmälda verken. Konstnärerna som medverkar har å andra sidan alla på något sätt ett förhållande med Norrbotten eller Västerbotten.
I salongen visas därmed en mängd verk av bekanta och obekanta konstnärer. Formaten sträcker sig mellan videoverk och oljemåleri. Saknas gör performance art och, i Luleå, också den idéburna konsten som behöver text för att kunna uppfattas. Något som jag tycker är intressant då den inriktningen de senaste decennierna har varit påtaglig. Varför inte i en salong? Kanske kan de ofta textbaserade verken helt enkelt inte kan göra sig hörda tillsammans med så omväxlande uttryck i övrigt?
I Luleå tar sig Bothniasalongen bäst ut i Konsthallen. Delvis beror det på tillgången till många rum, eller vardagsrum om en så vill då salonger med sin blandning har mycket gemensamt med det egna hemmets utsmyckningar och konstsamlingar. De olika rummen ger också besökaren små mikropauser mellan intrycken och det behövs då det är få verk i de båda utställningarna där ögat bara halkar förbi.
Mest blir jag överraskad. Etablerade konstnärer som exempelvis Karin EE von Törne Haern och Inger Thurfjell visar upp nya sidor av sitt måleri. Konstnärer som vi känner från andra fält: författaren David Vikgren, regissören och skådespelaren Kajsa Reicke, och filmaren Liselotte Wajstedt ger oss istället helt andra sidor av sitt skapande. Och i ett samhälle där både politik och förvaltning mer och mer tycks handla om att sortera eller dra gränser mellan rätt, fel och ”mitt område”, blir konstnärernas prövande och reflekterande allt viktigare. Roligt då att det också synliggörs i en sommarsalong.
Mindre oväntat är att den textila konsten står stabil. Två större och mycket olika verk i olika tekniker visas i Konsthallen, ”Skogen” av Eva-Stina Sandling och ”Hår och Hud II” av Hanna Holmgren. Blandtekniker och broderier i mindre format är även i övrigt väl representerat. Bland broderierna skiljer dock Britt-Lis Lindqvist verk på Norrbottens museum ut sig. Med små stygn och i olika färger, okända för kartbilder, har hon broderat höjder, berg eller något annat okänt, och markerat punkter. Verket heter ”Där går gränsen!”. Vilken är ännu en gåta
Jag får helt enkelt återvända för att fundera vidare på det och kanske även se Erik Thörnqvists videoverk som tycktes vara ur funktion. Och ja, detta är bara en bråkdel av alla verk som visas. Återvända och återkomma är därför en god idé när en besöker konstsalonger.