Rebecka Bebben Andersson har broderat landstingsfiltar med sitt bolagsnamn, så att det ser ut som att hon driver ett vårdbolag. Inspirationen har hon fått av sina erfarenheter av psykiatrin.
Rebecka Bebben Andersson hade ateljéstipendium från Luleå kommun 2015–2016 på KKV och lärde känna Mats Wikström i verkstaden medan de göt sina konstverk.
Alltsedan dess har de haft ett konstnärligt utbyte, som blev extra påtagligt när Rebecka Bebben Andersson skulle skapa ett offentligt verk till Södersjukhuset i Stockholm.
– När jag sa det till Mats berättade han att han var född där.
Så kom det sig att hon skapade ett offentligt verk i aluminium med namnet "Mats Wikström föddes här (det var 1954)".
Genom åren har de även pratat om att ställa ut ihop och nu blir det äntligen av. De visar en blandning av nya och äldre verk, skulpturer, målningar, kollage, installationer och videoverk. De är föreställande konst och även om verken kan upplevas som lite svarta är de ändå fantasifulla och roliga.
– Det är som att vi gillar varandras konst väldigt mycket och jobbar med gemensamma ämnen. Dessutom använder vi båda material som metall och trä. Vår konst passar ihop – jag tycker de verk vi gör är så sorgsna och samtidigt självironiska, säger hon.
Mats Wikström kan bara instämma.
– Jag har väldigt lätt att relatera till och tycka om Rebeckas grejer, säger han.
Mats Wikströms installation heter "18 etniska svenskar" och i det har han funderat över vissa politiska strömningar som finns i samhället och vad som skulle hända om alla människor i vårt var etniskt svenska. En tanke som inte tilltalar honom alls.
Däremot har de olika arbetssätt.
– Rebecka håller ju på hela tiden och typ allt man ser blir bra. Det är som en ständigt pågående process. Sådan är inte alls jag, utan jag jobbar mer intensivt inför utställningar.
Så är det även den här gången. För honom är det full fart in i det sista.
– Det har varit sporrande för mig att göra verk som är i nivå med hennes verk, säger han.
I framtiden kanske friluftsmiljöerna måste bil artificiella, funderar Mats Wikström och Rebecka Bebben Andersson.
Längst in i lokalen har de gjort en stor gemensam installation. Rebecka Bebben Andersson har skapat granarna som står uppställda som en scenografi. Mats Wikström har bidragit med verkliga granar som han har hittat.
– Vi har kopplat ihop dem till något slags friluftsliv. Det är lite politiskt. Jag tänker att man i framtiden kommer få ha en artificiell miljö för friluftsliv. Vi är ju själva inte politiska, men det är svårt ändå att komma ifrån att allt i livet är politiskt.
Träden är gjorda som kollage av färgade pappersremsor upplimmade på skivor.
– Det är sanslöst mycket arbete med det, kommenterar Mats Wikström.
Arbetsmetoden har Rebecka Bebben Andersson valt just för att den är långsam.
– När jag pluggade måleri tyckte jag det var fruktansvärt eftersom det gick att göra både så snabbt och så långsamt. Själv har jag så mycket ADHD att jag var tvungen att göra det på fyra minuter eftersom jag visste att det gick. Det blev stressigt hela tiden.
För att slippa stressen tänkte hon istället ut denna väldigt långsamma teknik.
Ett annat verk hon har gjort på liknande sätt kallas "Ica Kvantum öppet alla dagar". Ytterligare ett anspelar på Coop.
– Jag tycker det är roligt att vi låtsas att vi är sponsrade fast vi inte är det.
Hon har även broderat landstingsfiltar med sitt eget bolagsnamn, en idé hon fick i kontakt med psykvården.
"Korsfäst på kudde" heter verket av Mats Wikström som fick ge namn åt hela utställningen.
Mats Wikström i sin tur uppehåller sig vid ett verk som kallas "Korsfäst på kudde" och som fick ge namn åt utställningen.
– Det var Rebecka som tyckte att fötterna såg ut så som Jesus brukar ha dem på korset. Både Rebecka och jag är ju drabbade av ångest och depressioner och då kan man vara förankrad i sängen, så att man inte vill gå upp på morgonen.
Kajsa Dahlberg visar ett antal filmer som hon har gjort i utställningen "The Tidal Zone".
Kajsa Dahlberg är konstnär verksam i Oslo. Hennes utställning består av flera filmer. I en av dem berättar fem personer om olika känsligheter de har.
– Jag var specifikt intresserad av det som brukar kallas för miljöintolerans eller kemisk känslighet. Just den där erfarenheten av att man hela tiden känner miljön omkring sig med sin kropp – jag är intresserad av den egenskapen som en förmåga eller kraft att läsa av världen.
En av dem berättar om sin uppväxt vid pappersbruket i Husum och hur det påverkat hennes tillvaro. Men också om en längtan efter att hitta tillbaka till det landskapet och ett sätt att älska det.
Mellan berättelserna visas gamla filmer som är skadade på olika sätt och som hon har samlat på sig runt om i världen.
Just filmens materiella egenskaper har intresserat henne.
– Jag har varit väldigt upptagen av film och materialitet och gjort en sorts försöka att läsa materialitet in i bilder. Till exempel en film handlar om relationen mellan tång som växer i havet och film. Rent historiskt så använde man tång för att göra den fotografiska ytan känslig för ljus.