Det handlar om hem, förflyttningar, sorg, rotlöshet, naturen kontra det som människor har konstruerat, mot bakgrund av gruvbrytningens konsekvenser i Kiruna.
Vania Panes Lundmark, född 1989 i Kiruna, och Maria Olsson, född 1993 i Kungsör, går i samma klass på Konsthögskolan i Umeå. De ansökte tillsammans om att få delta i Galleri Lillasysters SamArtBetesprojekt som finansieras med stöd av Postkodstiftelsen.
Projektet är till för att konstnärer ska få tid och ekonomiska möjligheter att genomföra längre samarbeten.
– Vi hade redan pratat om att vi vill göra något ihop och så dök den här chansen upp, berättar Maria Olsson.
I konstprojektet Malmkroppen undersöker de olika aspekter av stadsomvandlingen i Kiruna.
– Malmkroppen är ju grunden till det som händer i Kiruna, orsaken till att Kiruna över huvud taget existerar och till att delar av Kiruna nu rivs eller behöver flytta, därför valde vi det namnet, förklarar Maria Olsson.
De använder sig av konstformen performance för att försöka förstå vad som händer. De har varit på fyra besök i Kiruna och stannat ungefär en vecka per gång. De förklarar det som att de vill lära känna det som pågår i staden genom att låta kropparna utföra det – bygga, gräva, flytta och riva tillsammans.
Det går att ta del av deras performance på plats, men de lägger också ut bilder och filmklipp på Instagram och Facebook under namnet Malmkroppen.
I höst avslutar de med en utställning hos Galleri Lillayster i Luleå.
Vania Panes Lundmark bodde i Kiruna fram tills att hon var 15 år, mestadels på Gruvvägen, och har länge velat ta upp det som händer i sin gamla stad i sin konst.
– Det är någonting stort för mig, men det finns så många ingångar och det var svårt att välja vilken väg jag skulle ta. När jag fick möjlighet att ha med mig någon utomstående kändes det väldigt bra, säger hon.
Maria Olsson hade ingen koppling till Kiruna, men blev snabbt intresserad av skeendet i gruvstaden. Vania Panes Lundmark tänkte också att Maria Olssons arbetssätt skulle passa särskilt bra i projektet.
– Om jag skulle beskriva Marias konstnärskap så är det mycket som handlar om konkreta handlingar. Att göra ganska krävande saker och uppleva förändringarna med sin kropp, berättar Vania Panes Lundmark.
De kompletterar varandra på ett bra sätt tycker de.
– Vania tycker om att nörda in sig. Fastnar hon för någonting går hon in i det väldigt intensivt, konstaterar Maria Olsson, medan hon själv arbetar mer långsamt, eftertänksamt och tålmodigt.
Genom att bejaka varandras idéer har de kommit mycket längre än vad de annars skulle ha gjort och vågat mera.
För Vania Panes Lundmark har konstprojektet handlat om en personlig sorgeprocess och en bearbetning av en sorts förlust.
– Jag försöker förstå det som är för stort för huvudet att förstå genom att bryta ner det i mindre delar och uppleva det med kroppen. Men också genom att byta perspektiv. Det kan vara att försöka ta en grävmaskins perspektiv eller ett bergs eller ett hus, förklarar hon.
Maria Olsson har under arbetets gång alltmer kunnat förstå den process som Vania Lundmark Panes går igenom.
– Vi har pratat om relationer till andra människor och om minnen. Att sluta ha tillgång till en plats eller att sluta ha tillgång till en person – det är ganska likt varandra.
Tillsammans har de fått gemensamma erfarenheter som de bara delar med varandra.
– Det är starkt, säger Maria Olsson.