– Jag tycker det är roligt att ta in hela rummet och på så sätt binda ihop mina verk, säger Carin Ellberg.
Utställningen "Andra sorts organismer" med Carin Ellberg sker i samarbete med Kin museum för samtidskonst i Kiruna och ingår som en del av "Observatoriet: Konst och liv i den kritiska zonen".
– Det är en del av museets verksamhet utanför Kiruna. Förutom utställningen här i Råneå visar Kultivator sina affischer på Swefi i Haparanda och till hösten kommer vi att hålla filmvisningar på det samiska författarcentrumet i Jokkmokk. Det känns viktigt att stödja konstnärsdrivna initiativ och Råneå konsthall var det självklara valet att visa Carin Ellbergs konst i. Hon har dessutom aldrig ställt ut i Norrbotten tidigare, säger Maria Lind, konsthallschef för Kin museum.
Innanför fönstret ut mot Råneås torg rinner några av Carin Ellbergs silikonformer som sedan klättrar vidare runt i rummet.
– Jag tröttnade på att måla på duk, utan vill gärna låta mina akvareller flöda ut i rummet. Detsamma gäller mina mobiler som närmast kan ses som teckningar i luften och har en mycket personlig koppling till de som stått mig nära i livet, säger hon.
Det är med andra ord den egna livsvärlden som ofta utgör utgångspunkten i hennes konstverk. När hon var yngre lät hon flickrummets estetik kliva in i konsten. Då barnen kom inkluderas även de och deras leksaker. Och när familjen skulle få sin hund rumsren började hon studera hur kisset rann och formade sig – ett studium som resulterade i en serie "rinn-bilder" där tusch och akvarellfärg fick flyta fritt på pappret.
– Jag använder en del återvunnet material, inte minst jobbade jag ett tag med strumpbyxor som jag doppade i bokbindarlim. Det blev till ett organiskt material jag kunde forma på olika sätt, säger hon.
Råneå konsthall kompletterar Carin Ellbergs utställning med Jörgen Nilssons skulpturer i brons och lera – en sorts vardagliga och ibland smått absurda gestaltningar av mänskligt liv.
– Jag fick många stora jobb med konstnärliga gestaltningar efter att jag gick ut Kungliga konsthögskolan. Det var tidsödande projekt som kunde ta två år att färdigställa. Därför började jag göra modeller i mycket mindre skala i vax och lera, en sort dagsboksanteckningar där vissa idéer fastar och slutligen blir till en skulptur, säger han.