– Jag var ärligt inte beredd på reaktionerna. Jag tycker att jobbet som chef för Konsthall Tornedalen är ett toppjobb. Tänk vilken grej att vara med om att skapa en helt ny konsthall i den del av landet jag lärt mig att älska, säger han.
Vi skriver år 2021. Theodor Ringborg har efter tid med arytmi hamnat på hjärtintensiven på Södersjukhuset. Där och då visar det sig att han har ett fel på sin vänstra hjärtklaff och det är allvar, riktigt allvar.
– Jag hade inte ens fyllt 40 år och insåg att jag kanske aldrig mer skulle få träffa mina barn. Då började tankarna på hur jag egentligen ville forma min tillvaro om jag överlevde, säger han.
Då satt han redan med i styrelsen för Konsthall Tornedalen och hade via sin sambo Lisa Mörtlund, ursprungligen från Kangos, upptäckt denna del av världen.
– Lisa har sedan barnsben haft skogen runt knuten medan jag gick mulleskola i Tantolunden. Jag insåg att jag ville bo och leva på ett annat sätt eftersom jag gillar skogen och att fiska. Vi har också alltid drömt om en trädgård och hade pratat om att flytta norrut innan jag blev sjuk.
Theodor Ringborg menar att han flyttat till "framtidslandet", men inte i ljuset av den industriella omställningen med fokus i norr – utan en plats för eldsjälar där föreningsverksamheten lokalt skapar förändring och dansbanor sopas av ideella krafter.
– I Stockholm blir du servad. Här finns friheten att göra byn bättre – en livsstil där barn lär sig lite mer. Inte för inte kommer exempelvis de bästa tekniska musikerna från landsbygden. De kan helt enkelt hitta lokaler att repetera i. Stockholm har sina kvalitéer, men jag vill annat, säger han.
Det var i mars som flyttlasset från trerummaren i Kärrtorp i Stockholm till en stor tornedalsgård i Hedenäset skedde för familjen Ringborg/Mörtlund.
Men först historien om hur Theodor Ringborg, uppvuxen i USA, först landade toppjobbet på Bonniers Konsthall. Han kan nämligen själv inte förklara varför han redan som mycket ung började intressera sig för konst.
– Jag var sex år när vi flyttade tillbaka till Sverige efter att min mamma dog. Jag var inte intresserad av skolan utan tyckte mest om att åka skateboard. Min familj var inte särskilt kulturellt intresserade. Det var något pliktskyldigt besök på något museum under semestern, men för mig öppnade sig konstvärlden redan när jag gick på högstadiet.
Varför, ja det kan han som sagts inte svara på mer än att han än idag kan minnas hur stort och viktigt steget var att kliva in på Moderna Museet i de stora, vita utställningslokalerna. Han säger sig förstå varför en ovan konstpublik kan känna sig alienerad i dessa enorma vita rum. Själv eftersträvar han att skapa en folklig atmosfär som inte skrämmer slag på besökare.
Troligen har det med hans bakgrund att göra. Det var nämligen som tekniker Theodor Ringborg började sin resa i konstens värld. Under sommarjobb på Fredells byggvaruhus i Stockholm fick han inte bara lära sig vad verktygen heter utan också hur de används. Han började kort sagt att bygga konst åt konstnärer enligt deras instruktioner – en färdighet han menar varit den bästa skolan.
– Jag tillhör väl den sista generationen som kunde jobba sig in i branschen. Senare började jag själv skapa utställningar och fick också möjligheten att doktorera på ett prestigefullt universitet i London. En skola jag aldrig haft råd med om jag inte blivit erbjuden tjänsten efter en föreläsning jag höll på en konferens i Mexiko.
Han ler. Ursäktar sig med att det låter som att han glidit på en räkmacka in konstvärlden, men betonar att hans fina karriär grundar sig på hårt arbete.
– Jag är intresserad av jobbet, inte av nätverkandet. Punkt, säger han.
Därför kallar han sig också utställningsmakare, inte curator, trots att han varit konstnärlig ledare för en hyllad konsthall på den svenska konstscenen under fem års tid.
– Jag har svårt med titeln curator. Det låter så distanserat, vilket jag menar att konstvärlden också blivit. Det har skapats någon sorts konsensus om neutralitet istället för att skapa rum som är öppna mot världen. Därför kommer jag att anstränga mig för att bygga upp en fin relation med publiken och skapa en välkomnande konsthall, mer som ett Folkets Hus, där alla kan känna sig hemma. Jag vill skapa rum där man känner sig lika välkommen om man vill diskutera Derridas filosofi som att bara hänga restaurangen.
En återkommande fråga är när spaden sätts i jorden för Konsthall Tornedalen – en fråga som till viss del är underordnad för den nya konsthallschefen. Theodor Ringborg betonar att samtidskonsten ofta kan ges en fördelaktig plats utanför en byggnad. Bland annat driver Konsthall Tornedalen ett projekt där konstnärer inbjuds att medverka i deras "Väderstation" placerad i en stuga vid älven – en tematik som belyser frågeställningar i en bredare bemärkelse – från väder till klimatförändringar. Samtidigt jobbas det hårt med finansieringen av själva byggnaden av konsthallen, menar Theodor Ringborg, som kommer att fokusera på historisk konst
– Vi vill förverkliga en konsthall med en smart och kostnadseffektiv klimatanläggning med tillhörande skalskydd. Det finns så många konstnärer som var verksamma här uppe i Norrbotten som i nuläget inte kan visas här på grund av att lokalerna inte uppnår den standard som krävs för att låna in konstverk från de stora institutionerna som Nationalmuseum och Moderna Museet. För mig handlar det om rättvisa och tillgänglighet. Att all konst i Sverige ska vara tillgänglig för alla i Sverige, även utanför storstäderna. Jag menar, tänk att Helmer Osslund, som ju skapade i Norrbotten, inte kan visas här. Eller Nils Nilsson Skum. Eller Anna Boberg. Dessa konstnärskap vill jag vara med om att visa för publiken i norr. Nu har jag fått världens chans att göra skillnad. Det står mycket viktigt på spel, säger Theodor Ringborg.