Bo Renberg, född 1945, har alltid hållit på att teckna och sedan gymnasietiden har han frilansat som satirtecknare för olika tidningar.
Han är uppvuxen i Södra Storfors, utbildade sig till lärare i Uppsala, bodde några år i Östersund och flyttade sedan till Luleå, där han har jobbat som lärare i historia och svenska först på Hermelinskolan, sedan på universitetet. Men tecknande har funnits med honom hela livet.
Det var när han experimenterade med att jobba med linoleumtryck, något som också ledde till en utställning på museet, som han upptäckte att han uppskattade det fysiska momentet i att skära ut plattorna i linoleum.
– Själva tryckandet tyckte jag var kladdigt och besvärligt, men jag tänkte att det skulle ju vara lite samma sak att jobba med träreliefer. Jag kommer från en skogsarbetarsläkt, så jag är uppvuxen med kniv och yxa, berättar han.
Han har behållit sin farfars kronotorp i Storforsen som fritidshus och där började han skapa sina konstverk i trä.
– Jag har aldrig haft någon verkstad, utan mest hållit på utomhus utanför torpet.
Han har funnit en tjusning i att endast arbeta handverktyg för att slippa bullret och vibrationerna från maskiner.
Ofta är det själva träet som inspirerar honom till vad han ska skapa. En gammal krokig björk som tycktes omöjlig att göra något av blev en skulptur kallad Ångest.
En utrangerad hylla med tydligt ådermönster från en kemisal i Hermelinsskolan blev en vacker relief med dansande älvor.
Ett bänklock från hans fars gamla skola fick bli en bild av ett en skolpojke.
Efter ett besök i Pergamon och Efesos i östra Turkiet, den del som förr hörde till det gamla Grekland, då han med egna ögon fick se de antika klassiska skulpturerna, blev han inspirerad att skapa motiv med nakna kroppar.
Han har också gjort en grupp av byster med motiv från Shakespeares dramer, närmare bestämt Hamlet, Ofelia och kungen.
– Det var några tallar på gården som gav för mycket skugga, så jag tog ner dem och det blev liggande och jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Efter ett år hade de släppt barken och när jag såg det vackra mönstret som barkborren hade skapat och fick jag idén.
Under många år la han ner snideriverktygen eftersom det började bli överbelamrat i torpet och materialet tog slut. Men sedan fick han idén att ge ut en bok och berätta om dem.
– Utställningen på museet blev en bonus.