Pandemin och arbetet med albumet "Pengar. Frihet. Zakaria Jamal." har gjort att Zacke inte stått på scenen mycket de senaste åren. Nu är det dags igen.
Zacke går fram över det knarrande scengolvet i Örnässkolans aula och blickar upp mot stolsraderna som en gång skrämde honom. Även om minnet, precis som de blommiga dynorna, har bleknat påminner doften och lokalen honom om vintern 1998. Det var då den 15-åriga Zakarias Lekberg för första gången ställde sig på en scen. Tillsammans med polarna i L-Town Crew, Örnäsets hiphop-pionjärer, debuterade niondeklassaren inför en fullsatt aula.
– Det är nog, än i dag, det mest nervösa ögonblicket i mitt liv. Det är det jag minns mest – att jag satt och var jättenervös – och att det gick ett rykte om att alla skulle bua. Så vi gick upp på scenen och var beredda på att bli utbuade. Men det var ingen som buade, folk applåderade väl – även om det inte var stående ovationer. Men det var i alla fall inget buande.
Det har hänt en hel del sedan dess. På fredag uppträder Zacke i Kulturens hus, turnépremiären efter hans fjärde album "Pengar. Frihet. Zakaria Jamal." och hans låtar har spelat tjugotals miljoner gånger på Spotify. Det var ingenting han kunde drömma om för 23 år sedan när hans enda förhoppning var att genomföra en låt inför skolkamraterna utan att bli hånad.
Han minns än i dag var i salen han satt då, mitt bland stora byxor och osäkra pannband, och låtsades som att nervositeten inte fanns.
– Jag tror det var en julshow, det var vinter. Jag har ingen aning om hur det tekniska löste sig eller så, jag minns bara att jag var så jävla nervös. Vi gick upp och ställde oss där och gick sedan och satte oss igen, säger han och skrattar.
Under fredagen får han börja från början igen. Pandemin har stoppat de flesta publika spelningarna och sedan albumet släpptes har hela branschen stått still. Faktum är att det blir hans första riktigt stora framträdande i Luleå sedan han flyttat tillbaka till uppväxtstaden 2019.
– Det känns bara: Äntligen. Men det är klart att det är pirrigt, det hade varit fel om jag inte kände pirr i kroppen. Det är inte bara nervositet man känner, och det visste jag inte när jag satt där (pekar mot tidigare nämnda platser i aulan), man ska ju gå upp och göra något. Du ska upp och prestera, du behöver adrenalinet och kicken, det gäller bara att det inte slår över till något negativt, säger Lekberg.
Det har gått ett tag sedan albumsläppet, känns låtarna gamla eller är det nu de föds?
– Jag hade inte velat vänta så här länge, det tror jag alla förstår, men det finns en viss fördel i att folk har lyssnat in sig. Jag brukar vänta några månader innan jag åker på turné, det är ganska najs, då har låtarna satt sig.
Här är scenen där Zacke drog sina första rader inför publik. "Vi gick upp och ställde oss där och gick sedan och satte oss igen", säger han och skrattar.
Zacke berättar kryptiskt att han har några ess i rockärmen inför spelningen, i går kunde vi berätta att han bland annat har en låt på gång med Luleå Hockey-spelare som kommer märkas av.
Efter två års pandemi och ännu längre tid i studion är det dags att lämna stolen för att ställa sig på scenen på skakiga ben igen. Som på Örnässkolan för 23 år sedan.
– Det är sjukt, helt sjukt. Riktigt skoj. Det blir intressant med Lilla salen, det känns najs med stående publik. Det låter bra där också. En bra lokal där det kan bli tryck och bra ljud, säger Zacke.
Zacke minns nästan exakt på vilken plats han satt på inför debuten på Örnässkolan. Nu sitter han på samma stolar dagarna innan återkomsten på scenen.
Artisten tittar sig omkring i aulan och andas in doften som tyder på att samma luft som då stannat innanför väggarna.
– Det är sjukt att det är så länge sedan och att jag fortfarande gör samma sak. Det är ett privilegium att jag fortfarande får göra det.