Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Sarah Klang.
Förra gången jag såg henne var det på ett pisskallt och pissregnigt Gültzauudden, gången innan det var på en folktom bar i Austin. Båda spelningarna var fantastiska.
Under fredagskvällen finns inga yttre omständigheter att klaga på kring jord som sol’n förlät, bara den ständigt kyliga tystnaden i Kulturens hus. Och den här dagen, när jag sitter proppmätt efter att ha matats med blonda vitklädda sångerskor, kunde jag inte önska mig ett bättre slut. Sarah Klang på vår tröskel står, mörkklädd med öppna sår – och sjunger vackrare än någon gjort på Lucia.
En av landets mest sorgsna sångerskor blandar vemodet med lättsamt mellanprat, där hon bland annat hinner med att trassla in sig i ett utlägg om skillnaden på Västerbotten och Norrland och funderar över om många röker plåster i Luleå.
Det är nervöset att spela i en så stor konsertsal, säger hon, bandet är vana vid att spela på ställen där hon vet att "när man går ut har man en könssjukdom". Även om hon snabbt får med sig publiken konstaterar Sarah Klang att den långa tystnaden i salen är obehaglig för alla inblandade.
Men när stillheten bryts blir upplevelsen desto starkare, hennes framträdande är på många sätt otroligt – i alla tysta rum, sus som av vingar.
Till skillnad från supporten Bo Mehr med sina stora rörelser till tillbakadragna låtar (som en Freddy Mercury på Wembley) rör sig Sarah Klang med små rörelser till stora låtar. Barfota tipptappar (ja, låt oss lustiga vara) hon sakta på scenen och låter rösten stå i centrum.
På samma sätt får de instrumentala melodierna en återhållsam roll när Theo Stocks pedal steel-ande sätter tonen i det vitklädda sexmannabandet. "The music never stopped" och "Between the lines" är exempelvis mäktigare och mustigare på skivan men får en stark dramatik tack vare 27-åringen från Göteborg.
Sarah Klang är både mänsklig, övermänsklig och en strålande stjärna. "Left me on fire", covern "All by myself" och "Lover" är så förbannat bra att jag köper en t-shirt med hennes namn på.
Det är inget snack om vem som är ljusets drottning, även om hon kommer i svart.
Recension
Sarah Klang
Kulturens hus, fredag 19.30.
Längd: 95 minuter plus support.
Publik: Ganska välfylld parkett med oväntat hög medelålder.
Bäst: "Lover" och "Call me" är smör i sin vackraste form.
Sämst: Suveräna "Creamy blue" drabbas av tveksamt ljud på sången.
Betyg: 4