I Norrbottens största sportarena spelade under onsdagskvällen Lars Winnerbäck, en av de senaste tio årens mest framgångsrika svenska artister. Så pass blandad publik, både ålders- och stilmässigt, har väl få musiker som han. Måhända är det därför lite konstigt att man, trots att hallen delats av på mitten, inte lyckats kränga fler än hälften av de biljetter som lagts ut till försäljning. Kanske inbillar jag mig, men det känns som att även huvudpersonen Winnerbäck väntat sig lite mer än det Luleå bjuder honom på. Ytterligare lite jubel från läktarplats, och framför allt mera tryck från ståplats (där endast en tredjedel av golvytan upptas av publik).
Under inledandeVi åkte aldrig ut till havet mästrar Lasse över scenen alldeles ensam – på ett intimt och kolossalt vackert vis. När hans sexhövdade band sedan stegar upp bakom honom övergår det hela blixtsnabbt till ett frosseri i den softa munspelsrock som vi är så vana vid i det här landet – från honom och många av hans stora artistkollegor. Lättlyssnat och tilltalande. Med texter som pulvriserar tonårshjärtan och även berör bra mycket äldre människor än Lars Winnerbäck själv – utan att för den skull avslöja särskilt mycket om hans eget privatliv.
Konserten kretsar i huvudsak kring senaste albumet, Hosianna, som släpptes tidigare under året. Nästan samtliga spår från skivan, däribland höstens stora singel Utkast till ett brev, betas av under kvällen. Med ungefär fem låtars mellanrum säger en leende Lars Winnerbäck några väl valda, lågmälda ord till sin publik. Jag kan inte låta bli att undra om han själv känner sig särskilt hemma i vår landsände.
När denne man senast gjorde en konsert i Norrbotten, för snart tre och ett halvt år sedan, var jag fullkomligt lyrisk. Jag kallade honom ”landets främsta publikfrälsare” och drämde till med allra högsta betyg i den recension jag skrev då. Den rent magiskt höga nivå hans spelning höll den natten, den når han aldrig överhuvudtaget den här gången. Ett av få ögonblick som dock kommer i närheten, som faktiskt ger mig rysningar ner i skorna, är tongången i den sista refrängen av trolska Ingen soldat. Ett annat nummer värt att nämna är klassikern Elegi, som hängt med på varenda spelning under de senaste åtta åren. I de stunderna är Lasse & Co, samt varenda åhörare i salen, alldeles begeistrade. Precis som det ska vara, till tonerna av så känsloladdad musik som hans.