En konsert med Melissa Horn är talande för vår samtid. Hundratals människor går ut en novemberkväll för att gotta sig i någon annans olycka, som en bilkrasch med storpublik och Instagram-stories i stället för hjälpande händer.

I 90 minuter sjunger 32-åringen om olyckliga förhållanden, brustna relationer och en ensam säng till åskådarnas förtjusning. Horns avslutande ord innan extranumret – ”du får aldrig se mig lycklig” – är så talande att det står skrivet på t-shirts i försäljningsdisken efteråt.  Hon är en handelsresande i tragik.

Men naturligtvis handlar storheten inte om skadeglädje eller eländesfrosseri, det är som hon sjunger i "Snart smälter snön"  – hon har burit våra känslor.

Ingen artist är så fantastisk som Melissa Horn. Hon får mig att lyssna och ta in vartenda ord som kommer ur hennes mun. 

Hon berättar om en kompis som varit på Tinder-dejt och kallar det modigt. Men att slita ut sitt brustna hjärta kväll efter kväll och servera spillrorna med salt har hon inga problem med.
Hon är otroligt stark i sin svaghet vilket gör att jag känner med, för, tack vare och på grund av Melissa Horn.

Det enda som verkar störa henne är den otäcka tystnaden i Kulturens hus mörka sal och tidigt avslöjar artisten att hon "faktiskt är skitnervös", vilket märks när hon inte lyckas stämma gitarren när stillheten hör på.

När hon sjunger om sorgen i att vika lakan ensam (”Sång från ett kalas”), att hon aldrig vart så ensam som hon är ensam nu ("Call Me by Your Name") och svartsjuka ("Lät du henne komma närmre") uppslukas jag av hennes värld. Vilket är tur, då glömmer jag bort luckorna i det instrumentala. 

Jag har sett henne många gånger förr men denna kväll saknar jag mycket av fylligheten från förr. Arrangemangen är lite väl nedskalade med två elpianon och ibland ingen gitarr. Det är mindre organiskt, mer återhållsamt, mindre bra.

Undantaget som bekräftar regeln är "De två årstiderna" som i stunden känns som den bästa svenska texten och starkaste låten någonsin. 
Antingen har hon haft väldigt otur eller så har hon väldigt mycket att säga om en sorglig relation. För hennes skull hoppas jag på det sistnämnda. För egen skull är det skit samma, bara olyckan fortsätter skapa magi.

Recension

Melissa Horn
Kulturens hus, onsdag 19.30

Längd: 90 minuter.

Publik: Typ 800 pers med relativt hög medelålder.

Bäst: "De två årstiderna" överlägset.

Sämst: Synthskränet i omotiverat frijazziga stunder.

Betyg: 3