Umeåfesten har tagit över det Brännbollsyran en gång var. Men det gäller egentligen bara datumet, för publiken, artisterna och platsen är helt annat än studenten från 1996 förväntade sig. Om jag säger så här: Konserterna ägde rum i Nolias mässhallar där man nästa förväntar sig en traktorutställning. Skittrist. Hur som helst har Umeåfesten pågått under den gångna helgen. Bubbles, Dom galna hundarna (Nomads, Bob Hansson, Staffan Hellstrand, Olle Ljungström med gästartisten Dregen) och Da Buzz fick tävla om uppmärksamhet mot Timbuktu, Prominent och Hardcore Superstar. En salig röra är kontentan. De ungdomar ? och det var många ? som sökt sig till festivalen gjorde ändå allt för att se Timbuktu med Chords och DJ Amato ställa sig på scenen och genomföra sitt 14 låtar långa gig. Konserten var full av fredsbudskap och kärlekslåtar från Timbuktus tre fullängdare. Hiphop kändes för en gångs skull så barnvänligt att till och med killarna som sprang upp på scen och började hångla loss gjorde bort sig, för om de spelade med hiphopens homofobi nådde de inte långt. ?Ni är många som vill vara på scenen med oss. Tänk om alla kunde vara här uppe samtidigt. Då skulle jag kunna stå där nere?, sade Timbuktu i ren glädje efter att alla tre artister på scenen fått avvisa folk var sin gång. Att i dag lyssna på Timbuktu innebär att man har skyhöga förväntningar, och efter att ha hört honom tillsammans med bandet Damn! så vill man alltid ha konserterna på det viset. Tyvärr var inte Umeåkonserten en sådan. I stället fick vi ?bara? nöja oss med DJ Amato bakom sina 1200:or och Chords som back-up. Men när Timbuktu ensam dragit Pendelparanoia utan vare sig musik eller stödrimmaren Chords som extranummer klampade den lite blyge(?) Amato fram och tog micken. Timbuktu tog skivspelarna och de rev av en MVH. Sällan har jag sett Timbuktu och Chords så lyckliga (det ska vara då de lirade med Damn! i Musikbyrån då.). För alla som någon gång gillat Timbuktu var det här en skön konsert. Fast om man vet vad som väntar på sina håll i Sverige, nämligen konserter med Damn! så kändes det här inte fulländat. Han har liksom gett lillfingret och nu vill vi har mer.
Samtidigt, på en scen bredvid, stod de redan nämnda Dom galna hundarna och gjorde bort sig. Gubbarna (ja, de föredrar sig att kalla sig galna hundar) var pruttfulla på scenen. Förutom Bob Hansson som tydligen ska ha gjort ett riktigt bra framträdande. Men det där har jag bara hört. Jag såg de sista tjugo sekunderna av Olle Ljungströms oljud, och de var förskräckliga. Timbuktu kommer till Luleå i sommar, och det lär vara trångt, mysigt och dansvänligt. För det är vad han vill att det ska vara. Kanske får vi höra mer från Chords kommande album också.
