Allt började med delningen av det engelska NF-mandatet Palestina, som i skuggan av Europas känsla av skuld genomfördes 1948 då landet Israel utropades och en fristad för judar etablerades. Problemet var bara att det redan bodde ett folk där sen generationer. Tanken var att området skulle delas och på sikt utgöra två suveräna stater. Men man behöver bara titta på kartan för att förstå hur illa tänkt detta var med Gazaremsan och Västbanken vitt skilda. Palestinierna kallar händelsen Nakba (katastrof på arabiska), då över 700 000 palestinier fördrevs från hus och hem. Ett slags exodus, en etnisk rensning som genomfördes med brutalt våld. Och häri ligger förstås grunden till dagens konflikt.
År 1997 presenterades en stor enkät där ungdomars bristande kunskap om Förintelsen och syn på demokrati väckte ont blod hos regeringen Persson. Det hela resulterade i upplysningskampanjen ”Levande historia” som riktade sig mot skolan och handlade om nazismens människosyn samt dess idéer om den ”ariska” rasens överlägsenhet, vilket slutade i ett industriellt dödande av i första hand judar. En chockad värld kippade efter andan vid krigsslutet.
På ett hörn i arbetet bidrog Svenska Filminstitutet med ett paket filmer inom ramen för sin skolbioverksamhet. Att ämnet var känsligt blev synligt i och med de starka reaktioner på olika frågeställningar kring filmerna som ställdes. Vad har vi lärt av historien? Vad kan vi göra så att dessa vidriga dåd inte upprepas?
Och nu ser vi hur det folk som förföljts, förnedrats och mördats själva i sin tur våldför sig på de svaga. Ett Israel som godkänner ständigt nya illegala bosättningar på ockuperat palestinskt område i strid mot FN:s resolution 242. Som bygger murar, som vräker familjer från deras bostäder, nu senast i Sheikh Jarrah. Som fäller månghundraåriga palestinska olivträd för att de står i vägen eller bara skymmer en utsikt? Som alltmer beter sig som ett herrefolk. Som bygger ett samhälle där palestinier räknas som andra klassens medborgare. En högteknologisk supermakt som famlar i tron att våld är lösningen.
Nej, vi får aldrig glömma Förintelsen, detta historiens värsta illdåd. Men hur bär vi med oss lärdomen in i vår tid? Hur bemöter vi de anklagelser om antisemitism som likt amen i kyrkan så ofta följer i spåren så fort staten Israel och dess politik kritiseras – utan att det mynnar i rasism? Vem försvarar de palestinier som blivit offer för Europas skuldkänslor efter andra världskriget?