Det stoff som skulle bli funkbandet Walter Bob uppstod på rymdgymnasiet i Kiruna för ett och ett halvt år sedan. Under fredagskvällen gjorde de sin största spelning hittills, på Kirunafestivalens Cityscen.
Det finns inte mycket negativt att säga om Walter Bob. De är unga, välklädda och har generellt snygga frisyrer som blåser effektfullt i den kalla fjällvinden. De är dessutom samspelta, inlevelsefulla och ödmjukt framtonade.
Som om inte det vore nog har också en majoritet av gruppens medlemmar ett förflutet på Kirunas berömda rymdgymnasium. De kan alltså ha ”astronaut” som potentiell backupplan vad gäller yrkesval, ifall inte hela rockstar-grejen funkar. Antar jag.
Men det finnsingen som helst anledning att anta att de inte ska lyckas som musiker. Deras material har både musikalisk finess och kommersiell potential, på ett sätt som starkt påminner om John Mayers Jimi Hendrix-hyllande mysfunk, och alla av trions medlemmar har ett imponerande moget scenspråk i förhållande till sina ringa erfarenheter. Det bådar gott för Walter Bob, alltså.
– Vi släppte en EP i maj. Nu ska vi spela den sämsta låten från den, säger sångaren Dennis Kalla vid ett tillfälle. Ödmjukt, som sagt. Och låten, Playdough, blir istället spelningens dittills starkaste nummer. Detta för att en viss begynnande titta-på-skorna-och-stämma-gitarren-nervositet vid det här laget har blåst alldeles bort. Sedan blir de bara alltmer självsäkra – och därigenom gungiga – för varje låt som går.
Lovande, helt enkelt. Men frågan är om det inte är en lite coolare dröm – att vilja bli astronaut, snarare än rockstjärna ändå?