Gruppen väljer att öppna spelningen med låten Till Landet Ingenstans. Publiken svarar bra och klappar med när bandet sedan fortsätter med låten Ur Balans från gruppens första fullängdaren. Två låtar in börjar också fler festivalbesökare att hitta ner till Ferrumparken och skapar en god uppslutning.
TV: Se när Stiftelsen får publiken att explodera
Spelningen öppnar bra, men sedan väljer gruppen att inte göra det lätt för sig genom att ge sig på sina mer sega låtar. Smöriga låtar som Min Egen Ängel känns bara tråkiga.
Att försöka ge sig på storslagenhet i rockmusik är svårt. Det är lätt att det bara faller platt. Att de sedan slänger in en saxofon som ylar lite här och var är inte direkt någon hjälp. Men när bandet kör singeln Darling, från senaste albumet, rättar de ut det hela någorlunda och publiken kan fortsätta hoppa framför scenen.
LÄS MER: Johnossi i Kiruna: "En märklig plats"
Men det är först efter ungefär halva spelningen som publiken vaknar till på allvar när gitarristen börjar spela introt till hitlåten Vart Jag Än Går. Publiken skrålar glatt med och har händerna i luften. För mig är det tydligt att det är det här som sångaren Robert Petersson borde lägga krutet på. Att köra just de här rockiga och allsångsvänliga låtarna, istället för försök till tråkiga semi-rockballader. För Stiftelsen bästa stunder är när det svänger och man kan sjunga med. Det är då bandet har chans att få publiken att tagga till på allvar.
LÄS MER: Skott får hård konkurrens av solen
Och ungefär så fortsätter konserten, ömsom segt ömsom lite svängigare. Publiken klappar i alla fall in bandet som river av tre stycken extranummer och avslutar spelningen med låten Rotlös.
Som slutkommentar kan man väl säga att om det är den här formen som bandet vanligtvis håller så är hatet mot Stiftelsen en smula överdrivet. Men det betyder inte att det är bra.