LÄS MER OM KIRUNAFESTIVALEN PÅ DUONOJE.SE
När jag träffar Frans Jeppsson Wall, från och med nu bara Frans, har han nyligen landat i Kiruna. Han pratar tyst för att spara på rösten och berättar att bandet han är uppe med är nytt.
– Vi har endast hunnit repa i två dagar, vilket är väldigt lite om man har två låtar som är ute, kanske tre låtar som inte är släppta och fyra covers. Det är mycket att träna in. Men vi känner oss hyfsat exalterade.
Hans 2016 har överträffat alla förväntningar. Bara att vara med i Melodifestivalen över huvud taget var stort.
– Jag tänkte fan vad kul. Jag var inte överdrivet starstruck av situationen utan såg mer fram emot att få visa vad jag går för och att ha kul. Det här händer liksom bara en gång i livet. Sedan antar jag att folk gillar den här neddragna stilen.
Och de gör ju folk uppenbarligen. Även i Europa - Frans slutade på en femteplats i Eurovision Song Contest och "If I were sorry" går bra på flera topplistor i Europa.
På din wikipedia-sida står det att du är den yngsta svenska artisten som tävlat i Eurovision sedan Carola var med i början av 1980-talet. Och hon har ju blivit väldigt folkkär. Det har ju uppenbarligen gått jättebra för dig tidigt i livet också. Om jag jämför dig med Carola, hur känns det?
– Tidigt, hmm. Alltså, jag tror att jag har en annan vision än vad Carola hade. Jag har träffat henne och hon är underbar, och som du säger, folkkär. Hon älskade den bubblan av allt runt Melodifestivalen. Och hon har fortsatt hålla sig längs den linjen och är en gud i det hon gör.
– Jag uppskattar det jag har fått vara med om, men jag ser nog mer fram emot att bara få fortsätta skriva musik och inte direkt "breaka world wide", sträva efter stjärnorna. Bara få uppträda med min musik i sammanhang där folk uppskattar det på ett "live sätt". Det är det jag strävar efter och det är det jag får uppleva till exempel nu. Så jag lever litegrann min dröm här.
Så att bli folkkär är inte målet?
– Det är absolut en stor grej. Men det är inte så att jag strävar efter att folk ska älska mig utan det är mer så att den kärleken jag får, den pushar mig att gå längre. Och därför vill jag göra så bra ifrån mig som möjligt när jag uppträder, i live-biten.
Vad är det som är så häftigt med att spela live?
– Det var en lätt fråga. Det är atmosfären som bildas för det första, men också känslan mellan musiken och publiken. Man liksom styr en publik men samtidigt inte. Man har inte någon sorts kontroll, men man har allas uppmärksamhet. Alla är fullt inne i en dimma och bara har kul. Jag fascineras av att folk kan släppa loss och försvinna in i det jag gör.
Du har inte varit i Kiruna förut. Har du hunnit få några intryck?
– Jag älskar dialekten, den är helt galen. Rolig fast ändå skön. Och det är en stor jäkla gruva som man ser där borta i berget.
Folk som haffar dig på stan och ger dig beröm. Vilka är det?
– Det är minst pappor. Det kan jag säga. Men även de kommer fram ibland i och för sig. Det är mammor, barn, ungdomar. Alla. Nu när jag tänker på det - alla.
Du blev känd för tio år sedan i samband med VM när du gjorde en hyllningslåt till Zlatan. Nu är det EM - och där är ju Sverige inte längre med - men Zlatan är aktuell. Han ska ju börja i Manchester United. Hur går det för honom där?
– Det kommer bli tufft. Premier League är tuff. Men om han jobbar hårt, vilket jag inte tvekar på att han kommer att göra... han har ju kapaciteten att förvåna oss. Så det blir intressant. Jag ser fram emot att följa honom.