Drömlös men ändå inte

Håkan Hellström är en osannolik framgångssaga, helt utan motsvarighet. Hans beundrarskaror finns i alla läger - gammal som ung, livmoder som pung. Men trots att det nu har gått åtta år sedan han slog igenom har han inte vant sig vid att bli beundrad. - Nä jag tror aldrig att man kan göra det. Jag har vant mig vid att inte ta in det, det är väl det. Det är nog inte sunt för någon människa att se på sig själv på det sättet, som beundrad. Jag tror man ska försöka hålla viss distans. Man kan bli smickrad av att någon tycker om det man har gjort men man ska inte förändra sin självbild. Många bilder
I dag har hela det svenska folket sin egen föreställning om hur han är. Det är bilder som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten, men det är inget som bekommer Håkan. - Jag bryr mig inte så mycket faktiskt. Jag tycker inte det är en fara vad folk tycker och tänker. Jag är inte rädd för att bli missuppfattad för jag tycker inte att det finns något att uppfatta rätt eller fel. Jag har inget budskap som kan missuppfattas, jag har bara treminuterslåtar som man ska sjunka in i och drömma sig bort av. Jag är inte säker på att jag behöver vara närvarande i allt det där. Vem jag är och vad jag gör har ingen betydelse tycker jag. Hur stor del av dina låtar är självbiografiska då? - Det är svårt det där. Ibland är det väldigt självbiografiskt och ibland går man ifrån det. Men jag tror att allt är förankrat i mig på ett eller annat sätt.
Just med låttexter känns det ofta som att lyssnare förutsätter att det ska vara helt självupplevt och personligt. Varför tror du att det är så? - Ja, det är märkligt. Det kan man fråga sig för det är nästan den enda konstart som man har det kravet på. Det finns ingen som frågar Steven Spielberg att "har du inte upplevt de här Indiana Jones och Jurassic Park-upplevelserna själv, vi trodde hela tiden att du hade varit med om det här". Vad ska man säga, det är samma sak med låtskriveri, man använder sin fantasi. Nu råkar det vara så att mycket av det jag skriver om är självupplevt men det behöver inte vara det tycker jag. Upplevda drömmar
Vid 34 års ålder har Håkan upplevt det mesta man kan som svensk artist. I våras uppfylldes ännu en gammal dröm när han spelade inför ett fullsatt Skandinavium hemma i Göteborg. Händer det något med motivationen när man uppnår alla sina drömmar, som att spela på Skandinavium? - Jo jag tror nog det. Jagar man någonting innan så kanske det löses upp litegrann när man får tag på det. Och då upptäcker man att det egentligen var något annat man var ute efter. Att det handlar om kärleken till att göra bra musik, att lyckas fånga ögonblick och starka känslor som man tyckt varit vackra och försöka omsätta det i låtar. Det blir nästan som ett hantverk till slut. I stället för personlig bekräftelse så handlar det om att måla en vacker tavla och en sån motivation kan man alltid ha. Har du kvar någon dröm som du vill uppnå? - Förfärad så upptäckte jag någon gång att jag inte hade någon dröm längre. Jag min jävla lyckost har redan fått uppleva allt det. Och det är bara positivt. - Jag har inte kvar någon sån där ego-dröm som att spela på någon särskilt plats eller så men jag skulle vilja uppnå små vardagliga drömmar. Jag skulle vilja åka till New York någon gång. Jag skulle vilja se pojken växa upp. Det är också stort. Är det inte rätt skönt att ha drömmarna ur världen? - Ja, det kan man lugnt säga. Det är väldigt skönt att ha fått göra allt det där, att ha det avbockat. Det är rätt extremt egentligen när man tänker på det.

Drömlös men ändå inte

Göteborgaren i allas hjärtan är Håkan med hela svenska folket. Vilket inte kan vara så lätthanterligt alla gånger - det att vara så fruktansvärt omtyckt. För Kuriren berättar han om hur man hanterar sånt som beundran och vad som händer när alla ens drömmar går i uppfyllelse.