Di Leva håller ett järngrepp
Thomas Di Leva är Knapsu, enligt Kurirens recensent Ola Söderholm. Men han går ändå hem bland de lappländska machomännen.
<P>Thomas Di Leva är sig lik. Han är iklädd en klänning med regnbågsmotiv, han kastar frukt på publiken och han pratar väldigt mycket om kosmiska orgasmer. Basisten i bandet fyller 40 och han får givetvis en drömfångare i present. Man kan tänka att Thomas Di Leva inte borde passa in här bland de lappländska machomännen. Att han är knapsu är bara förnamnet.<BR>Men tiderna förändras. Det är minst tio år sedan någon uppfattade Thomas Di Leva som provocerande. Nu går han under epitetet ?folkkär? och det gäller även i Kiruna. Från inledningen med Vem ska jag tro på? till självklara avslutningen Vi har bara varandra håller han publiken i ett järngrepp. För man får inte glömma att Thomas Di Leva vid sidan av allt new age-predikande gjort väldigt mycket bra musik. Allt tjat om kosmos är väl gulligt på sitt sätt, men det är den David Bowie-influerade popen framförd på nasal Gävledialekt man vill åt. Och när han under en timme spelar de bästa låtarna från sin 25-åriga karriär blir intrycket mäktigt. Det finns inga döda punkter i showen och det handlar inte bara om gamla hits. Nyare saker som Vad är frihet och Miraklet står sig utan problem mot de äldre låtarna.<BR>Thomas Di Leva påpekar att förutom midnattssolen lyser publiken med en styrka av sju eller åtta solar. Och man får lov att hålla med honom. Det är en bedövande vacker kväll i Kiruna.<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter