Teddybears vinner en riktig kämpaseger. De ger verkligen järnet.
I början är det lite trögstartat (det är ju så förbenat kallt och ljust här om natten och partydjur lever som bekant i skydd av mörker i natten) men när de spelar Devils music (någon låt in i spelningen) kickar det verkligen igång.
Håll i hatten, för nu blir det åka av.
Och det är (jag säger det bara en gång) HELT omöjligt att stå still. Man inte bara vill dansa man till och med gör det.
De har två trummisar (som också ger järnet) och det ser riktigt häftigt ut. Stencoolt, hur de vevar och slår, upplysta av ljusväggarna bakom.
Själva "teddybjörnarna" själva har på sig sina gigantiska björnhuvuden och springer omkring på scenen som om de har eld i baken. Man fattar inte hur de orkar, vilken energi! Det är ju verkligen hitmusik. Och som de levererar. Beat efter beat efter beat. Hiphopartisten ADL kommer in och gästar, lägger lite rap på det, med snabb käft. Annars är det Patrik Arve (sång) som sköter det mesta jobbet framför mikrofonen. Såväl sång som mellansnack.
Och vilka mellansnack! De var så roliga att man skrattade sig nästan fördärvad emellanåt. Humor och mellansnack visade sig vara en riktigt lyckosam kombination. Det är Teddybears ett levande bevis på.
Konserten är som en lång hitkavalkad, rockbandet bjussar på såväl gamla godbitar som nya partydängan No more Michael Jackson och allt går verkligen hem. Publiken hoppar och studsar. Det vickas på höfter och händer hålls upp i luften.
Jag dansade (inte en sommar) men väl hela konserten igenom. Det gick inte att låta bli. Maken till dansant musik får man leta länge efter! Men det finns ingen anledning att leta länge efter något annat. Allt finns ju här.
Rock your feet to the music, all ya homies in tha houses of Norrbotten. This is the shit, tro mig.
De avslutar med Punkrocker och konfettiregn.