I Kangos går byggnads- och minnesvård hand i hand

På den stora gårdsplanen trampar ett 200-tal besökare runt i takt med omsorgsfulla hammarslag. Regeringen har, genom länsstyrelsen, skjutit till över 75.000 kronor för att reparera och rusta upp den stolta gårdsstugans fasad. Huset flyttades till Kangos hembygdsmuseum 1952. Därefter har skador uppdagats. Det ursprungliga bygget av den 180 år gamla gården är förstås inte att klaga på. Att timmerstockarna så sakteliga ruttnat beror blott på justeringar som gjorts i ny tid. När man monterat fast en handikappsramp vid entrén har vatten droppat från taket utan ränna, stänkt mot rampen och upp mot fasaden. Över årens lopp har sedan timret ruttnat. Inga nymodigheter
Med det ekonomiska bidraget följer vissa åtaganden. Först och främst krävs att man arrangerar någon form av offentligt arrangemang kring renoveringen. Detta för att försäkra sig om att även byggnadens historia vårdas och lever vidare. I Kangos har man ställt till med loppis, matservering och annat. På så vis har hembygdsföreningen själva kunnat bidra med tio procent av beloppet, vilket också krävts av dem. Utöver detta ställs höga fordringar på själva arbetet. Allting måste göras på ett ett särskilt sätt. I den här sortens snickeri är toleransnivån vad gäller moderniteter obefintlig. Spår av nymodigheter som motorsågar och andra moderna verktyg måste tll varje pris tas bort och spik får bara användas där det redan en gång spikats. Dessa får heller inte vara galvaniserade, utan det måste vara spikar som rostar. Tar den tid det tar
Norrbottens museum gör regelbundna kontroller av snickeriarbetet som i sin tur utförs av Magnus Marklund och Lennart Persson från Gallijar-Järvlia Kulturbygdsförening. Det tar tio minuter för Lennart Persson att med kniv och yxa konstruera en enda träplugg tillhuset. Hela restaureringen förväntades först vara avklarad på en vecka, men efter att arbetet påbörjats stod det - som så ofta - klart att det skulle krävas längre tid än så. Man är inne på andra veckan, och tror nog att det kommer behövas ytterligare tid och anslag. - Sådant här måste få ta den tid det tar, stämmer Lennart Persson själv in,
under kaffepausen med den kåsa han själv täljt sig. Det är som författaren Yngve Ryd skrivt; Den som har en tidsplan är inte seriös. Två personer som hela tiden bevakat och dokumenterart arbetet (ett fjärde krav) är Rolf Berggård och Christer Frånlund. För två år sedan utkom de båda med boken Kangos - framtidslandet, ett vackert arbete som inte bara beskriver traktens kulturhistoria utan även visar på en slags inneboende kraft i det lilla samhället. Bejakande
- Det finns något särskilt här i Kangos, något bejakande och starkt som ser till att saker blir gjorda, berättar Frånlund. Kangos borde, på grund av sitt geografiska läge, vara en död by. I stället blomstrar den för full kraft. Byns ålderman Rolf Berggård närmar sig pudelns kärna när han återberättar sina egna minnen. Han kan peka ut specifika tornedalska vasformade särdrag i timmringarna och med blotta ord besjäla hembygdsmuseumets byggnader. Berggråd minns flytten av Kauppilagården 1952, han minns när den stod nere på byn och han minns deras sista ägare. I Kangos har byggnads- och minnesvård länge gått hand i hand. I och med de senaste dagarnas festligheter kan man försäkra sig om att också den yngre generationen Kangosbor tillskansat sig minnen att vårda.

I Kangos går byggnads- och minnesvård hand i hand

Det har kommit att handla en hel del om kulturvård och bebyggelse med särskild karaktär under den senaste veckan. Oftast har tonen varit dyster och beklagande. Därför är det glädjande att rapportera kring de gångna dagarnas händelser vid Kauppilagården i Kangos.