Men, på inrådan av en liksom slöjden traditionell syokonsulent, så gick han först fyraårigt tekniskt gymnasium i Umeå.
Efter det har dock livet handlat om konst. Han har gått de stora skolorna, som Konstfack och Valand, och jobbar ständigt.
- Jag arbetar varje dag. Det blir inte mycket tid över för annat. Och i stort sett alla mina verk tar mer än ett år att göra.
Helt bortkastade var inte heller de fyra åren i Umeå. Tomas Colbengtson kom så småningom in på den virtuella konsten och arbetade med det i tio år, bland annat på Kungliga Tekniska Högskolan. Till sist blev dock den virtuella världen för tung att handskas med. Det blev för mycket av teknik, för lite av konst.
- Det handlade så mycket om produktutveckling, mjukvaror och sånt.
Stor frihet
Grafik och screentryck har länge varit Tomas Colbengtsons nisch. Att hamna framför en vit duk med en pensel i handen ger, säger han, nästan för stor frihet. Så stor att den blir svår att hantera. Därför grafiken. Lager på lager på aluminium och mässing. Så kom han i kontakt med glaset. Graalglas, som är ett omfångsglas och en svensk uppfinning från 1916.
På fotografiska bilder läggs glas i lager, ungefär, beskriver han, som en lök. Effekten blir inte bara tredimensionell.
Det blir en upplevelse där färger, former och motiv svänger, buktar, bubblar. Skiftar, vrider sig. Ljuset som letar sig in glaset från olika håll sätter fart på betraktarens hjärna. En del av processen är en slump. Temperatur och syre är sådant som bidrar med viss nyckfullhet i skapande med glas.
- Slumpen är en del av grejen. Vet man exakt hur slutresultatet ska bli är det dött. När slumpen finns där blir resultatet mer öppet för tolkningar.
Utställningen som öppnar på Ájtte i Jokkmokk idag har tagits fram speciellt för det samiska museet. Tomas Colbengtson har aldrig ställt ut där tidigare. Konstigt egentligen, säger han, för det känns ju som att komma hem.
Han växte upp i Tärna. Han har sina rötter vid Björkvattnet, i den trakt där de ursprungliga samerna i dag slåss hårt för att återfå sina gamla möjligheter, det vill säga de som följer med samebymedlemskap. Möjligheter som idag ättlingar till de inflyttade nordsamerna har.
En av de stora tavlorna bygger på en bild som visar de tvångsförflyttade samerna från Karesuandotrakten just i det ögonblick då de kommer på skidor till Tärna, där de möts av de sydsamer som redan finns på orten.
- Jag var inte medveten om från början vad den här bilden visade. För mig var den mer en fin ögonblicksbild.
Det var ingen, säger han, som egentligen berättade hur mycket same han faktiskt var. Att morfars far hade renar sida vid sida med sitt lilla jordbruk var ju känt, men i övrigt handskades omgivningen med familjens tillhörighet till Vinka-släktet med tystnad, möjligen antydningar.
- Man hamnar i det där, vem man egentligen är. Kanske är just det drivkraften bakom alla kulturella yttringar.
En av tavlorna heter Kluven identitet. Och även om utställningen på Ájtte inte är dokumentär, så är den privat. För, jo, kluven har Tomas Colbengtson känt sig. Same? Svensk? Norsk? Men när han accepterade sin samiska bakgrund och också hittade en konstnärlig uttrycksform för den, då hade han hittat rätt.
Nytt liv till motiven
Nu finns de samiska motiven där överallt. Inte bara i form av fotografiska bilder av samer. Där syns också den sydsamiska ornamentiken, flätmönstren som vi lärt känna dem från till exempel knivarna, eller symboler och ornamentik som kan relateras till trumman. De inslagen kom med glaset. Traditionen som känts kvävande fick nytt liv.
- Jag har ju fått lära mig att man inte kan handskas med symbolerna hur som helst och jag har en otrolig respekt för dem. Men jag går mycket på känslan och känner efter om det känns rätt. Från min sida är det hyllning till alla dessa fantastiska människor från tidigare generationer som jag har fått träffa under min uppväxt.