En tidsepok som försvunnit
Apmut Ivar Kuoljok, som blivit 79 år gammal, har varit renskötare i Sirges sameby i hela sitt liv. Han har upplevt det nomadiserande livet med flyttningar mellan skogsland och fjäll under årets alla årstider, med tamhjärkar och klövjerenar och renvallarhundar. Sedan många år tillbaka bor han i Jokkmokk.
Dagboken blev bok
- Plötsligt hittade jag mina dagboksanteckningar i en låda. Jag tänkte sammanställa dessa så att åtminstone mina flickor skulle få veta hur det gick till då vi flyttade med renrajden förr. Inte ens familjen vet, fastän vi sysslar med renskötsel, säger Apmut Ivar Kuoljok.
Dagboksanteckningarna resulterade i boken Mitt liv som renskötare som nyligen kom rykande färsk från tryckeriet och Skellefteåförlaget Ord och Visor. Boken inleds med en dikt som författaren skrev redan på 40-talet. Närheten till naturen går inte att missförstå. Inte heller känslan för den.
- Den passar bra till kommande generationer. Då man var ung skrev man i den tidens anda. Det har hänt mycket sedan dess. Den största förändringen har varit motoriseringen med flyg och skoter. Förr använde vi hundar, som nästan kunde tänka själva.
Stavhopp över bäckar
I boken beskrivs hur renvallarhundarna dresserades och hur flyttningarna gick till. Hur man drev renhjorden och sedan hoppade med stavar på stenar i bäckar för att ta sig över något så när torr. Apmut Ivar Kuoljok beskriver samarbete, renskiljningar, samlingar och livet i allmänhet.
I de här trakterna var jämställdhet något alldeles självklart.
- Min mor var alltid med i planeringen. Vi var som ett hela tiden. Det var svårt var att beräkna hur mycket mat man skulle ha med sig för så långa perioder. Det var en stor vetenskap egentligen. Vi hade mjöl i getskinnsäckar som höll tätt vid vadningar över bäckar.
1928 föddes han som en av fem syskon i byn Nautijaur, cirka fem mil väster om Jokkmokk, där familjen bodde under årets kallaste vintertid. Flyttningen med renrajden gick mellan vinterbeteslandet i Jokkmokk till vårvistet i Sitojaur, Sarek. Efter midsommar började flytten mot sommarlandet i Padjelanta.
- Mina systrar och min bror, som nu är död, finns med i boken. Här var kvinnorna också med i renskötseln. Flickorna fick renmärken på en gång. Norrut fick flickorna inga märken, men här hade kvinnorna mycket att säga till om.
En del jaktäventyr finns med, både hans egna och andras. Några är av det lite mer ovanliga slaget, som till exempel jakt på sork med pilbåge. En sönderskjuten kastrull finns än idag kvar ute i markerna, ett minne av Apmut Ivar Kuoljoks försök att skjuta en råtta med hagelgevär i ungdomens dagar.
Boken innehåller många av de historier han hört berättas från äldre, från sin pappa och farfar bland annat. Om varg- och björnjakt med spjut, närkamp med rovdjuret och andra äventyr, däribland en friarresa till Norge.
- Allt har berättats direkt till mig av dem som själva varit med om det. Det är viktigt. Därför har jag tagit med vissa datum också för att visa att jag inte fabulerar. Det är personer som jag har träffat i verkliga livet.
Tog sju år
Att sammanställa boken tog nästan sju år. För Apmut Ivar Kuoljok var det stora problemet att välja bort. För som han säger själv: det finns så mycket att berätta.
Men han saknar inte den gamla tiden, med minnet av långa mörka dagar i november.
- Man har vant sig vid det nya. Men allt går då man måste. Vi hade renhår i kläderna för att hålla värmen. Hur flyttningarna var hängde ihop med hur renarna mådde. Man lider om de mår dåligt. Dagens renkappkörningar är att plåga vilda djur, säger Apmut Ivar Kuoljok.
Han avslutar boken med tankar om renskötselns framtid med orden: frågorna är många och osäkerheten stor.
Så jobbar vi med nyheter