Det är inte första gången som den gamle busringaren Fredrik Lindström tar sig en närmare titt på svensken. Som journalist och doktor i nordisk språkhistoria har han ägnat flera tv-serier, böcker och stå upp-shower åt att analysera svenskarna och deras språk.
Enmansföreställningen Svenskar är också människor är regisserad av kollegan och parhästen Henrik Schyffert och sattes upp 2007 första gången. Denna stand up-show om svensk mentalitet gjorde sig snabbt populär – och nu är det dags igen när Fredrik Lindström stannar till på Kulturens hus på söndag.
Men mycket har hänt sedan 2007. Bara det senaste året har svenskheten diskuterats flitigt. Sverigedemokraterna har stött frågan otaliga gånger och på debattsidorna vittnar man om en slags vilsenhet. Att föreställningen just nu skulle vara lite extra aktuell, är något Fredrik Lindström tar med ro.
– Jag skulle vilja säga att den svenska mentaliteten inte alls har ändrats. Det måste gå årtionden för att de här inställningarna ska förändras.
– Egentligen tar jag väldigt sällan upp dagsaktuella frågor. Jag är inte så snabb. Jag har knappt mobil eller mejl och jobbar mer med de långsiktiga frågorna.
Vad är att vara svensk enligt dig?
– Jag har försökt att titta på hur man ser på Sverige utifrån. Hur vi ligger till i olika undersökningar och mätningar. Tittar man till exempel på individualism kontra gemenskap har vi en ganska extrem position där. Vi ÄR ett extremt folk.
Hur då?
– Objektivt är vi ett extremistland men man pratar inte om det. Vi ligger på det man anser vara rätt sida av skalan. Tittar man speciellt på det här med gemenskap, har vi ett extremt individualistiskt livsprogram. Det är vi själva som ska skapa meningen med livet.
I föreställningen säger du bland annat att Sverige är världens bästa land men att svenskarna är världens sämsta folk – varför det?
– Jag tittar på de här frågorna sakligt. Men det är klart att jag tycker saker också. Och jag har vissa principer, till exempel när det kommer till mänskligt ansvar och civilkurage.
– Just dessa är de mindre fungerande sakerna bland det svenska folket. Vi är jättedåliga på individuellt ansvar. På att prata med människor i sorg och inkludera människor från andra kulturer som exempel. Eller ta skönhetsoperationer. Vi tänker att om jag opererar min stora näsa så angår det bara mig. Men jag tycker inte det. Genomgår man denna operation är man med och definierar vad som är fint och inte.
Du säger också att vi strävar efter att vara så osvenska som möjligt – hur menar du då?
– Jag ser den här osvenskheten som en pose, en hållning vi har. Vi har den minst nationalistiska inställningen. Nationalism är inte ett fint ord här i Sverige. Det skiljer oss jättemycket från andra länder. Exempelvis i USA är det något eftersträvansvärt att vara patriot.
– Den här hållningen tycker jag kan göra en lite misstänksam. Är vi så öppna eller finns det något annat som ligger bakom?
Hur svensk är du själv?
– Jag är rätt typiskt svensk på många sätt. Men ingen människa representerar såklart alla företeelser. Jag har en hel del saker som jag brottas med. Jag får ofta stöta på mina ingenjörsvärderingar. Men så är jag är född på 60-talet och uppvuxen med ganska gamla föräldrar också. Det har jag haft med mig hela tiden. Att jag står med den ena foten i det gamla och den andra i det nya, mer moderna.
Fotnot: Svenskar är också människor spelas på Kulturens hus i Luleå på söndag kväll.